Mitt privata jag

Stängt i butiken

2009-11-11T10:08:00.002+01:00

Det är med lite sorg men ändå lättnad som jag stänger den här bloggen på obestämd tid.

Känner inte att jag behöver skriva mer här just nu, det har varit så skönt att ha en ventil här att ösa ur sig ur, alla känslor och tankar som legat och skavt.

Det är lång väg till fullt tillfrisknande men det går ändå framåt och förhoppningsvis blir jag i takt med det av med demonerna också.

Innerligt tack till ni som kikat in, kommenterat och stöttat, det har varit ovärderligt!

Jag kommer såklart att kika in till er då och då, kanske jag inte kommenterar så mycket, men det är ju inget ovanligt :).

Over and out!

Bloggar från Övik

2009-10-28T12:45:00.002+01:00

Vi är nere i Övik på lite ledighet, just nu bloggar jag från svärmors MacBook. Tycker det är så häftigt att hon skaffade sig en egen dator på äldre dar och att det så blev en Mac.

Det är alltid skönt att vara här nere, imorgon kommer vi dessutom att vara i stugan. G är nere och trixar med det nya jobbet så jag och barnen är hos svärisarna och får hjälp, mycket uppskattat av hela familjen.

Det enda smolket i bägare är min jäkla ångest, den ligger på lur hela tiden och vill inte försvinna. Hoppas faktiskt att jag ska få ångestdämpande sen så jag kan lura bort den i bland i alla fall.

Nä nu ska jag gå och titta på Isaacs regnbåge, min stora kille har ju lärt sig att fylla hela pappret med färg :).

Tack

2009-10-21T13:40:00.002+02:00

Alla för dom fina kommentarerna i föregående inlägg. Känns skönt att höra av andra föräldrar att jag agerade "rätt". Ni värmer mitt ledsna, asitiska-mamma-hjärta!

Dagisfröken som tog hand om det hela hade faktiskt kommit fram och prata med G om saken dagen efter. Undrade hur det var med mig, hon hade sett att jag blev ledsen. Hon berättade att hon tagit upp saken med barnens föräldrar, den en hade reagerat "rätt", blivit ställd och upprörd. Den andra hade försökt skylla på att de bara är barn och inte förstod, tyckte inte att det var så allvarligt. Det hade hon avfärdat och påpekat att dom var mycket väl medvetna om att det dom sa var fel och sårande!

Dagis känns plötsligt lite tryggare igen när men vet att det finns sådana dagisfröknar!

Rasism på dagisgården

2009-10-19T17:48:00.003+02:00

Idag när jag hämtade Lucas på dagis (för en gångs skull och G hämtade I) så möttes jag av rasism. När vi skulle gå kom två barn cyklandes mot oss, och precis när jag skulle stänga grinden hör jag hur en av dom säger: Hej plattöga!

Blev så ställd, visste inte vad jag skulle tycka, tänka och känna. I normala fall hade jag gått därifrån för att sen gräma mig över vad jag borde ha sagt. Men nu så tog jag ett djupt andetag, tittade barnet i ögonen och följande hände:

Jag: Vad kallade du mig?

Barnet: Ingenting..

Jag: Jo, men jag hörde ju att du sa något.

Det andra barnet: Hej plattöga var det.

Jag: Vart har du fått det ifrån, vem har lärt er sånt?

Sen kom som tur vad deras dagisfröken och undrade vad som stod på.

Jag svarade lugnt: dom där två sa "hej plattöga" till mig.

Hon blev väldigt bestört och började fråga barnen vad som hänt, varav det andra barnet sa: det var inte jag! Hur som helst hon skötte det bra och jag stannade kvar för att förvissa mig om att hon skulle berätta det för föräldrarna.

Sen tog jag Lucas i famnen, gick in för att möta G och I och började gråta. Hade aldrig kunnat drömma om att en 4-5 åring skulle säga en sådan sak. Tur att det var Lucas och inte Isaac som vad med mig, han är fortfarande för liten för att förstå vad som hände. Är fortfarande omtumlad och har lite svårt att smälta det hela. Dessutom skär det i mammahjärtat om det är sånt som förekommer på dagis, mina barn ser ju inte ut som alla andra och det har dom ju från mig.

Inga nya mediciner...

2009-10-16T09:31:00.002+02:00

Nä, tydligen anser dom att man inte kan medicinera bort allt, vilket jag är fullt medveten om. Så nu är det upp till mig att må bättre med det jag har, punkt!

Kontaktpersonen frågade vad jag ville ha av dom, mitt svar var: Jag vill få slippa må som jag gör nu, slippa ha ont i hjärtat, slippa den smygande ångesten och få sova ordentligt. Så jag skulle vilja ha något mer stämningshöjande, kanske bara för en kortare period så jag kommer upp på en stabilare och högre plattform och ev någon annan insomningstablett.

Som sagt nä, det finns ingen bättre insomningstablett att ge mig, inte ens någon som gör att jag kan få slippa, baksmälle-effekten dagen efter, ingen stämningshöjande att ge mig, inte ens för en kort period så jag tar mig igenom hösten och inga andra medicinera så skulle kunna fungera bättre. Istället ska de sänka den ena så jag kanske kan få slippa lite illamående, vilket i och för sig är bra, men varför inte ge mig något annat istället??

Jag går till en terapeut, en gång i veckan, hon är dessutom sjukgymnast så vi jobbar med det kroppsliga också. Det är inte som att jag bara sitter hemma och vill att medicinerna ska göra allt jobb.

Hur kan man säga, nä nu får du klara dig själv, vi kan inte hjälpa dig mer? Jag har försökt förklara hur min vardag ser ut, förstår inte riktigt vad mer jag ska kunna göra. Det är ju inte som att inte vill orka ta mig för saker, orka vara med mina barn, orka höra av mig till vänner och orkar, orka. Tydligen är det inte nog för att få mer hjälp, antar att kontaktpersonen inte tycker det är tillräckligt för, man måste ju utgå ifrån att läkaren bestämmer utifrån hennes bedömning.

Så nu vet jag inte vad jag ska ta mig till, plötsligt känns det riktigt hopplöst. Vet inte hur många gånger jag suttit och gråtit i G:s famn och sagt: jag kanske aldrig blir bättre än så här. Tyvärr verkar det som jag fick rätt. Jag ska inte göra något dumt, jag lovar! Men just nu skulle jag bara vilja ge upp, vilja få slippa allt det här, slippa utsätta min familj för mig, slippa få finnas.

Hur i helvete ska jag orka?

Nya mediciner och ännu mera insikter.

2009-10-13T22:50:00.003+02:00

Hade ett möte med min kontakt på Närpsyk. idag, vi pratade om mina mediciner och hur jag mår. Kom fram till att det inte riktigt funkar som det är nu, hon skulle prata med min läkare och höra hur vi ska göra.

Det känns bra att bli omhändertagen, tagen på allvar och få hjälp.

Vi hann prata lite också, eller jag pratade om sånt som jag knappt ens var medveten om. Eller snarare har jag nog förträngt vissa saker som nu i höstdeppigheten kommit fram. Bland annat att jag alltid har haft problem med relationer, alla typer av relationer. Mitt motto när jag var yngre var: Hellre såra än såras och hellre lämna än lämnas. Inte så trevligt och verkligen inte roligt att minnas.

Det slog mig också hur mycket G faktiskt har räddat mig. Både från mina föräldrar men också från mig själv, mitt gamla jag som inte ens var JAG. Han är den första som fått mig att känna mig älskade för den jag är, som visat att han älskar mig så mycket att han inte lämnar mig vad jag än gör, den första som verkligen tagit sig innan för mitt skal och fått mig att verkligen förstå och bry mig om konsekvenserna av mitt handlande.

Hur sjuk jag än är så är jag numera den som jag alltid velat vara och den som andra nog alltid trott att jag är. Det känns i alla fall bra i allt jobbigt som tynger mig för stunden.

F.d vänner...

2009-10-11T19:09:00.002+02:00

Fick veta igår att en av mina då allra bästa vänner ska ha barn. Jätteroligt för dom, men det gjorde lite ont att inte ens veta en sån sak. Sen slog det mig att hon inte vet något om mig heller numera.

Hon flyttade för ca tre år sen och sen dess har vi tappat kontakten helt. Det finns många orksaker till det och jag vet att alla inte beror på mig. Kan ändå inte låta bli att tänka, tänk om, jag hade ansträngt mig lite mer, jag offrat lite mer, legat på mer, insisterat mer, inte släppt taget.

Å andra sidan så har jag faktiskt inte saknat henne under de här åren, mitt liv har snurrat på i en väldig fart och vi har levt helt olika liv. Dessutom har jag haft turen att det har kommit in nya fantastiska människor i mitt liv så jag har inte hunnit sakna en som faktiskt släppte taget om mig också.

Jag önskar henne all lycka och är uppriktigt glad för hennes skull, kan tänka på alla våra roliga minnen och sakna det och henne. Men inser nu när jag skriver att det inte gör så ont som jag trodde det skulle göra. För den här vänskapen har ju inte direkt avslutats, den bara rann ut i sanden och det händer ju faktiskt ibland, utan att man (jag) har gjort något fel.

Lyckopiller

2009-10-06T10:43:00.002+02:00

Skulle vilja ha lyckopiller, gärna mycket också, eller egentligen bara tillräckligt för att få slippa vara ledsen mest hela tiden. Skulle bara behöva en paus från att vara ledsen.

Utåt sett kan jag vara nästan normal, jag kan åka på stan, träffa någon och inget märks på mig, sen när jag kommer hem är jag så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Sover dåligt, drömmer mycket knäppa drömmar och vaknar ledsen.

Skulle vilja få skriva ett glatt och roligt inlägg, den här bloggen är ju så ledsam att en störtskur av regn är muntrare :(.

Kanske

2009-09-29T18:10:00.003+02:00

det börjar bli lite bättre. Gråter fortfarande en del, får lite ångestattacker och jag är vansinnigt trött men förutom det så.

Drömmer väldigt mycket mardrömmar, ofta figurerar mina föräldrar i dessa drömmar och jag vaknar alldeles svettig med bultande hjärta och ont i huvudet. Faktiskt inte alls roligt, och säkert en väldigt bidragande del till tröttheten.

Jag skulle egentligen skriva något helt annat, men det försvann, så är det mycket nu, jag tänker en sak men sen när jag ska ta tag i det så är det borta. Ja, ja, nu blev det som det blev.

Vill men orkar inte

2009-09-23T09:26:00.002+02:00

Skulle verkligen behöva skriva av mig, få ur mig sånt som ligger och skaver. Men jag orkar bara inte, och jag vet ändå inte riktigt vart jag ska börja.

Igår fick jag i alla fall ur mig lite, satt i soffan och bara kände hur ångesten kom vällande. Som tur var bad jag G komma och sen brast det, jag grät som om hjärtat höll på brista. Det jobbigaste var att barnen fick se det hela. De var så gulliga, försökte trösta, Lucas strök mig över håret, Isaac kröp upp brevid mig och höll om mig. G berättade det här för mig senare, när det var över. Det gör mig så ledsen att mina fina, fina, pojkar har en sjuk mamma.

Kan såklart inte sova

2009-09-20T05:27:00.003+02:00

När man är som mest trött och bara vill sova vill inte hjärnan varva ner och låta kroppen vila. När jag väl somnar sover jag dåligt, drömmer mycket och vaknar till. Det är något bättre om jag kan sova på dagen, men nätterna är inte roliga just nu.

Har börjat bli rädd för mörkret igen, är rädd för att "känna" händerna på min kropp. Får mycket tvångstankar för att försöka döva rädslan, gärna något som gör ont fysiskt för att slippa känna smärtan i själen. Sjukt jag vet, men å andra sidan är jag ju inte frisk heller.

Trött in i själen

2009-09-17T23:09:00.002+02:00

Är så trött och sliten just nu att det till och med gör ont i själen.

Vet inte riktigt vad som håller mig uppe.

Det syns inte på mig, som vanligt, men det är där.

Vill bara lägga mig i sängen och inte stiga upp förrän kroppen fått tillbaka lite ork.

Tack för att ni tänker på mig!

10 steg tillbaka...

2009-09-10T17:49:00.002+02:00

Smärtan i bröstet är tillbaka,

gråten lurar hela tiden och tårarna vill inte sluta rinna.

Axlarna kryper uppåt,

klumpen i magen blir större och större.

Känns inte som att någon förstår,

hur kunde det bli så här?

Jag som äntligen var på väg åt rätt håll,

ångesten hade hållit sig borta och smärtan lika så.

Nu vill jag bara fly, tankar på att bara resa mig upp och gå,

iväg, någonstans, bort, kommer krypandes.

Försöker mota bort, försöker förklara, försöker överleva.

Jag vill bara hem, hem till tryggheten.

Tyst som i graven

2009-09-09T09:11:00.002+02:00

Här har det ekat tomt på sistone.

Förra veckan var galen, men nu är jag gift med en doktor :).

Den här veckan kommer vi att åka drygt 200 mil!

Återkommer när min hjärna har återhämtat sig något.

Normal?

2009-08-29T09:11:00.004+02:00

Vad är det att vara normal?

Jag har ju trott att det är normalt att bli deprimerad två gånger per år, att humöret åker berg och dalbana, att vara lite tokig ibland och andra gånger inte orka gå ut. Att ses som den glada, utåtriktade, framåt tjejen som egentligen har världens sämsta självförtroende och självkänsla. Att inte vara värd att älskas så pass att någon vill stanna kvar när man inte är den där glada, framåt tjejen. Som inte klara av att plugga som alla andra och därför är dum i huvudet.

Nu har jag fått höra att det inte är normalt. Man ska inte behöva leva så. Tänk om jag hade fått hjälp för 15 år sen när det hela började, då kanske jag inte hade behövt gå halva mitt liv och tro att allt det där är normalt.

Samtidigt så har det ju gjort mig till den jag är idag, och idag börjar jag faktiskt bli lite stolt över mig själv. Eller snarare över det jag har, min familj, ett bättre liv, en ljusare framtid och trygghet för mina barn.

Jag lever

2009-08-28T12:18:00.002+02:00

Äntligen börjar det se lite ljusare ut!

Efter att ha kräkts i över en vecka och fått i mig ytterst lite näring så har energin inte varit på topp. Men nu kan jag äntligen få äta lite och behålla det :).

Är hoppfull ändå för den här nya medicinen i kombination med den andra på lägre dos, är inte alls lika arg och inte lika ledsen.

Nog om mig, jag ska passa på att skryta lite. Vår stora kille hade 3-års kontroll idag, han seglade igen på 10 minuter med flaggan i topp. Läkaren blev helt bestört när hon såg vad klockan var, 40 minuter är lite mer normalt. Gissa om vi är stolta föräldrar, jag sa till Isaac att han var superduktig, då svarade han "Jaa, det är jag". Härligt med ett sånt självförtroende :).

Uhä

2009-08-18T16:55:00.003+02:00

Jag mår skit! Börjde med en ny medicin idag, och jag kräks.

Tydligen en inte alltför ovanlig biverkning, så det är bara att bita ihop.

Hoppas nu att den är så bra som det verkar, det kan jag behöva, speciellt om jag ska gå igenom det här också. Det är som en galen variant av magsjuka och gravid-illamående samtdigt, matt, lätt febrig, ont ikroppen, mår illa, kräks, yr ihuvudet, ont i huvudet, japp, jag har allt!

Vännskap

2009-08-17T22:40:00.002+02:00

Insåg idag att jag faktiskt har några vänner som jag känt i 10 år och som fortfarande är mina vänner, även om vi bor långt ifrån varandra och inte ses speciellt ofta. Det är nog något av ett rekord för mig.

Jag har alltid haft lätt för att få vänner och bekanta, tyvärr har jag inte kunnat behålla så många. Oftast har jag inte vetat varför det har tagit slut, men jag antar att det har med mig att göra. Har alltid trott att inga andra än mina föräldrar står ut med mig och mina depressioner någon längre tid.

Men nu har jag ju bevis på motsatsen, inte bara genom min man. Så TACK mina "gamla" vänner för att ni stått ut med mig och finns kvar. Och TACK till mina nya vänner för att ni finns där.

Tycka synd om

2009-08-15T00:09:00.003+02:00

Funderade i dag på det där med att tycka synd, vilka som man tycker synd om och vilka som det är synd om.

Jag vill inte vara en som man tycker synd om.

Visst vill jag ha empati, uppskattning och stöttning och det tycker jag att jag har.

Men det skulle faktiskt vara lite tragiskt om andra tyckte synd om mig. Man kan tycka att det är synd att jag har det bagaget jag har och att jag har det som jag har just nu, det tycker jag också för det påverkar mig och min familj så mycket.

Men trots alla toppar och dalar, medicinering, jobbiga minnen, knäppa släktingar, och så vidare så är det nog inte synd om mig.

Önskar så att jag ska landa i mig själv, bli trygg i tillvaron, finnas för min familj och hitta livsglädje. Kan jag uppnå det där så kommer jag inte bara att ha det bra, jag kommer att vara rikast i hela världen.

Ring Ring

2009-08-13T15:28:00.003+02:00

Dags att vakna!

Vem försöker jag lura egentligen?

Det finns inte en chans i helvetet att jag skulle kunna vara positiv och duktig, förändra mitt sätt att tänka. Vilket jäkla skitsnack från min sida. Visst det är bra och allt sånt, men Hallå! Det är knappast något för mig.

Oprah

2009-08-13T14:07:00.002+02:00

Fasiken!
Zappade över till Oprah, det talades om att få en livsavgörande diagnos.

Jag inser hur jag verligen måste försöka hålla fokus på att ändra mitt tankesätt.
Det finns bara så mycket medicinerna kan göra för mig, jag måste börja jobba jag också.

Dom sa något riktigt bra på slutet "när man blir sjuk så inser man vilka som bryr sig om en och vad som är vikigt att bry sig om".

Jag ska verkligen försöka kanalisera bort svågern och svägerskan och deras gelikar, jag ska fokusera mer på mig, min familj - maken och barnen. Våra vänner som bryr sig, dom som betyder något positvit för mig och oss.

Nu ska jag bara hitta styrkan att börja leva efter det här, banne mig!

Vad är det för fel på mig?

2009-08-13T11:16:00.005+02:00

Min mans ena bror och hans fru tycker uppenbart inte om mig.

När vi träffas så hälsar de knappt på mig, med de andra är det tjabba, tjena hallå! och de sitter och surrar glatt. Dom gånger vi är nere och alla samlas så är jag den enda som de inte pratar med. Jag har fått kanske, en, spontan fråga under dom här åren. När jag försöker prata med dom, eller frågar något får jag oftast enstaviga svar och aldrig frågor tillbaka. Men nu är det i alla fall lite bättre, i början tittade de inte ens åt mig.

Men en av de saker som sårar mig mest är det bristande intresset för mina barn. Lucas har de knappt ens hälsat på, tror bara att de har sett honom på bild trots att vi träffats flera gånger sedan han föddes. Allt som oftast har möten med dom slutat med att jag gråter efteråt för jag blir så ledsen. Jag har ingen aning om vad jag kan ha gjort för att de ska tycka så illa om mig.

Nu kommer dom att komma upp till makens disputationsfest, festen är om ca tre veckor och jag mår redan dåligt över det här. Trots att det kommer att vara massor av våra vänner som jag vet tycker om mig så förstör dom, deras negativa energi påverkar mig så mycket och jag kan inte skaka av mig det.

Sen gör det inte saken bättre att deras tre barn är några av de mest ouppfostrade barn jag träffat och jag ororar mig på allvar över vilka saker som kommer att gå sönder när de är här. För deras föräldrar bryr sig inte, säger inte ifrån. Ursäckt lär vi nog inte heller få, har inte fått det tidigare.

Men jag vet ju hur det kommer att bli, jag kommer att le och låtsas som ingenting och sen kommer jag att kracha och gråta. Vet att det inte är rätt och inte bra för mig, men det är ändå makens bror och jag vill för allt i världen aldrig komma mellan dom. Och eftersom G inte riktigt förstår detta då han aldrig sett något så finns det inte så mycket att göra. Då kryper jag hellre ihop och är artig de gånger vi träffas. Behöver bara få skriva av mig lite.

Mentalt slut

2009-08-12T01:18:00.003+02:00

Det tog på att skriva föregående inlägg.
Har varit helt slut och sliten. Samtidigt var det skönt att äntligen få ut mig det. Insåg att jag fallit tillbaka i gamla mönster och täck upp för dom än en gång, har som inte våga eller velat hänga ut dom, samtidigt som jag dragit mig för att skriva om det.

Det är väl så att när jag väl får det på print så inser jag hur sjuk det faktiskt är, i alla fall i min värld. Så sjukt att jag knappt kan tro att det är sant, ibland undrar jag nästan om jag inbillat mig allt, har min knäppa hjärna fantiserat ihop allt?

Nä, det har den inte, tyvärr har allt faktiskt hänt, och mer där till, så sjuka är dom på riktigt.

Naturen hade tydligen rätt i att dom inte skulle få fortplanta sig och inte var lämpliga som föräldrar. Tyvärr var de på pappret i alla fall lämpade att få adoptera. Fast jag är faktiskt väldigt tacksam att jag är adopterad, har alltid varit det, men ännu mer nu. Tack och lov att jag inte delar gener med dom!

Köpas för pengar och besvikelser

2009-08-09T22:26:00.011+02:00

Läste fina Cattis blogg och insåg att jag, eller snarare mitt godkännande och erkännande har köpts för pengar. Jag har alltid täckt upp för mina föräldrar utåt, hållit skenet uppe att allt är fint och bra, att vi var en riktig kärnfamilj utan några som helst problem. Vi fick t.ex alltid väldigt mycket julklappar och väldigt dyra födelsedagspresenter. Så länge vi var beroende och på något sätt behövande av dom så fick vi saker. Vi blev beroende av dom både ekonomiskt och känslomässigt, dom som gav oss saker och som faktiskt älskade oss.

Jag insåg inte hur sjukt det var förrän jag träffade min man. Då började jag äntligen inse att jag, inte faktiskt, utan var älskad för den jag är, eller snarare för den jag vill vara. Det fanns någon än mina föräldrar som jag kunde lita på och som alltid skulle finnas där för mig, utan förpliktelser. Dessutom så lärde jag mig värdet av att verkligen klara sig helt på egen hand ekonomiskt och att det inte är rätt och riktigt att lev på sina föräldrar när man är över 30 år bara för att man inte fått lära sig något annat.

Det finns några saker som faktiskt svider lite extra fortfarande både ekonomiskt och känslomässigt, och det är inte för att jag inte fick pengar utan för vad de representerar.

Vårt barn
Det enda jag önskade mig av mina föräldrar till bebisen var att min far skulle göra en spjälsäng i oljad ek med standard bäddmåtten 60x120. Det viktigaste var att det skulle vara bättmått 60x120.

Efter många om och men var sängen färdig, efter att jag ringt och gråtit och undrat om jag skulle gå och köpa en istället eftersom det verkade vara så jobbigt. Fick några bilder på mail och det såg fint ut. Frågade om bäddmåtten för säkerhets skull, men så många gånger som jag sagt "bäddmått 60x120" så kunde det ju inte annat än stämma.

Det visade sig att han gjort yttermåtten 60x120. Jag blev så besviken, tårarna sprutade, nu passade inte spjälskyddet, det fanna ingen madrass som passade, inga sängkläder, det var fel, jag ville inte ha den, inte så. Inte en endaste gång bad han om ursäckt och erkännde att han hade gjort fel och inte en endaste gång erbjöd han sig att fixa till det. Istället fick jag höra att jag måste ha sagt fel, att det kunde ju inte vara så fartligt och att det var ju synd att jag inte ville ha denna fin säng som jag faktiskt bett om.

Men jag hade ju inte bett om detta, jag hade bett om en säng med bäddmått 60x120. Det enda jag bad om det fick jag inte och inget annat heller för den delen.

Mitt bröllop
När jag väl gifte mig så blev det borgerligt med endast två vänner som sällskap, jag var gravid, ville gifta mig innan bebisen kom och faktiskt få gifta mig för min skull och inte för någon annans. Det godkänndes inte! Mina kusiner som hade "riktiga" bröllop fick 5000:- var när de gifte sig, jag fick ett blombud med en anklagelse. Ganska så lite med tanke på att jag egentligen var lovad ett bröllop, pappa skulle ju så klart betala om hans döttrar gifte sig.

Vi hade först tänkt ha ett "riktigt" bröllop men det blev bara för jobbigt. Bland annat att jag tillslut var tvungen att fråga om de hade tänkt bidra med något och fick svaret att de skulle fundera på det och ev hur mycket. Visst vi skulle få pengar men långtifrån ett helt bröllop. Det gjorde ont när jag insåg att det bara hade varit tomma ord, både om betalningen av bröllopet och bidraget, för vi fick såklart inget när vi gifte oss som vi gjorde.

Pucko-Mick
Jag hade en pojkvän (PM) som misshandlade mig, eller ja, han lyfte upp mig och snörde in mig i väggen, fick lätt hjärnskakning och fina blåmärken. Ringde hem och grät hysteriskt, var rädd, hade ont och var rädd! Minns bara att de sa nåt i stil med att det var väl inte så farligt, när jag skrek att han hade lyft upp mig och kastat in mig i väggen, så frågade de vad jag ville? Ville jag att de skulle komma upp, att de skulle ringa någon, eller bättre hade jag inte någon kompis som jag kunde ringa? Jag ville ha föräldrar var instikt skulle ha varit att kasta sig i bilen och ta hand om sitt barn att stå för "...om någonsin gjorde oss illa" som vår far brukade säga. Jag ville att de skulle ta hand om mig och vilja göra det. Jag ringde en kompis sen.

Men min far kom faktiskt upp och hjälpte mig flytta, då toppade han det hela med att går fram till PM, lägga handen på hans axel och fråga hur han mådde. Jag förstår att PM inte tyckte det var så farligt, inte ens mina föräldrar verkade ju tycka det, jag fick väl skylla mig själv och så farligt var det väl inte. Tror faktiskt att något dog inom mig där och då.

Kickoff - helgen
När jag var 10 kanske så var mina föräldrar och jag inbjudna till en typ av kickoff, det var flera speciellt inbjudna från olika förtag, vi var på en typ av hotellanläggning. På kvällen var det middag och sen var dom vuxna och roade sig medans barnen fick vara på ett hotellrum och se på film.

Sonen till värdparet var ca 15 år, ganska så tjock och stor, definitivt större och starkare än mig. Han fick för sig att det skulle var kul att tafsa på mig. Han gjorde utfall mot mig, fick ner handen innanför min tröja och försökte ta mig på brösten, om och om ingen. Jag försvarde mig så gott det gick, försökte få honom att sluta, undrade varför ingen av de andra hjälpte mig, var rädd och visste inte vad jag skulle göra. Tillslut gav han upp när jag hotade med att gå därigfrån så fort jag kunde.

Jag visste ju att det han gjort var fel, så jag berättade senare för min mamma vad som hänt, hon sa nåt i stil med att det var ju inte så farligt. Och nästa dag var jag tvungen att gå och ta han och hans familj i hand och tacka för helgen. Där lärde jag mig att det var viktigare för mina föräldrar att le och låssas som ingenting än att ställa upp för sin dotter.

Jag kommer aldrig att bli som mina föräldrar och jag är stolt över att de aldrig kommer att få komma i närheten av mina barn.

Less

2009-08-05T23:58:00.002+02:00

Är less på det mesta just nu, är trött och seg.
Visst har jag bra stunder, fina stunder, stunder när jag skrattar.
MEN jag är less!

Less på att ena stunden var som en duracellkanin
för att i nästa inte orka något och somna sittandes.
Less på att inte orka leka med barnen.
Less på att inte kunna samla tankarna.
Less på ha ont i kroppen.
Less på att komma ihåg att ta medicin.
Less på att blir dåligt bemött i affärer.
Less på ha ångest över att åka buss.
Less på att jag inte är fit och vältränad längre.
Less på vardagliga saker som att mina linser inte kommit än.
Less på att jag stör maken hela tiden för att inte vara så less hela tiden.
Less på att jag bara tjatar om hur less jag är.

Funderationer 2.0

2009-08-04T09:07:00.002+02:00

Har precis surfat runt på lite olika bloggar och inser att jag kanske inte alltid är så öppen som jag tror här på bloggen. Vad håller mig tillbaka?

Svar: den duktiga irriterande lilla flickan.

Varför ska jag inte kunna skriva om hur arg, besviken och ledsen jag är på vissa människor?

Svar: för att jag inte vill verka bitter. vill vara stark och duktig.

Fy, fan viket skit! Och nu svär jag också, oj, oj.

Nä men allvarligt, jag ska sluta låtsas att jag inte är arg och bitter, för det är jag.

Sen om det är mig det är fel på för att jag alltid blir sviken och besviken eller om det är andra eller om det bara är så att jag drar till mig fel människor, det för jag väl försöka reda ut en annan dag.

Från sömnbrist till lycka

2009-08-02T01:59:00.006+02:00

Sitter här igen, kan inte sova...
Sömnen hade just börjat ordna sig,
det var en lögn.

Mår ändå hyfsat,
säkert tack vare mina piller.
Ändå så bräcklig, en felsväng
och avåkning i 120.

Har tjock, sladdrig och randig mage,
hängtuttar och för små kläder.
Nojar över framtiden,
hälsa, jobb och pengar.

Är ändå, konstig nog lycklig.
Två skrikande, trotsiga, snoriga, underbara ungar.
En överarbetad, glömsk, klumpig, fantastisk make.
Galet generösa svärföräldrar.
Ja, jag har tur jag!

Galet stressigt

2009-07-30T23:23:00.002+02:00

Har vi här just nu.
Det här är första och sista gången jag är gift med någon som håller på att doktorera! Vet att han är hemma bra mycket mer än andra blivande doktorer men ändå, det är inte rätt och riktigt att bara få träffa sin man 2-3 timmar om dagen. Det är inte rätt att barnen inte får träffa sin pappa mer än 2-3 timmar om dagen. Speciellt inte när deras mamma är knäpp och frånvarande.

Ja, jag vet att jag inte är knäpp men mitt i allt detta så höll jag på att trilla dit igen. Fick åka upp till sjukhuset akut och blev ordinerad doshöjning. Kanske den börjar hjälpa nu, hoppas verkligen det för dagarna har varit som ett jäkla lotteri. Ska jag gråta idag? Hur många gånger ska jag gråta idag? Kommer jag att gråta före lunch?

Fast nu har jag ju haft nästan tre ok dagar i rad. Svärmor skrattade när jag sa det och tyckte det var härligt att vi kunde se det positiva i det hela. Förklarade att det är så vi har det just nu, två ok dagar i rad är en riktig seger och vi försöker se segrarna, hur små de än är.

Just det ja, svärföräldrarna är här nu, tar hand om barnen så de slipper sommardagis. Det är helt makalöst snällt av dom att vara här uppe i två veckor för att hjälpa till, det är ovärderligt för oss. Det är inte lätt att be om hjälp, men samtidigt är jag inte den lättaste att hjäla. Det är svårt att blotta sig, att acceptera hur någon annan tar hand om våra barn när jag ändå är där, att inte göra för mycket och att inte känna sig dum.

Men idag är jag i alla fall inte dum.

Slutkörd

2009-07-22T18:14:00.002+02:00

Vi är hemma igen, men jag orkar inte blogga, är helt slutkörd.
Semestern var bra men hektisk, som vanligt.
Har kännt att det är på väg utför ett tag nu,
var upp så sjukan igår och fick träffa en läkare.
Så nu har vi höjt dosen ytterligare, känns lite sådär
när jag eg åt maxdos sen innan. Men det är ju
bättre än antidepressiva. Fast vem vet, jag kanske
behöver dom också tillslut.

Man känner sig ju som ett hopplöst fall.

Återkommer en annan dag när jag har lite mer energi.
Då ska jag kika in till mina vänner och se hur de har det.

Mata myggen

2009-07-03T18:01:00.003+02:00

Nu har vi äntligen semester och sommarlov.

Imorgon drar vi ner till stugan i två veckor, två veckor utan tv, datorer och mobiltäckning. Bara vara, ta det lugnt, leka med barnen, besöka loppisar och mata myggen såklart. I år är första sommaren som vi inte ska hålla på att renovera. Inte för att det inte behövs utan för att vi ska prioritera annat, som att få lite egentid maken och jag :).

Ha det så gott så hörs vi om två veckor.

Förlåtelse

2009-07-01T20:31:00.005+02:00

Jag kommer aldrig att kunna förlåta mina föräldrar. Dom som är starkare än mig och förlåter oförätter beundrar jag mycket, framförallt för deras mod. För det krävs faktiskt mod för att förlåta för man låser upp och blottar en gömd del av sig själv. Jag har inte det modet.

Många har sagt till mig att det vore det bästa om jag kunde förlåta, för annars kommer jag nog aldrig att kunna gå vidare. Det får gå ändå, för jag kan faktiskt inte och ska jag vara ärlig så vill jag inte heller, jag vill inte vara så stark och modig att jag måste förlåta vanvård, psykisk misshandel och övergrepp.

Dessutom så törs jag inte heller, jag törs inte låta dom komma ens en micromillimeter i närheten av mig och mina barn, för då är jag rädd att tappa kontrollen och fastna i deras sjuka värld igen. Men jag hatar dom inte, jag känner bara stor sorg och ännu större rädsla.

Sen är det faktiskt väldigt svårt att förlåta någon som inte ens ber om det...

Jag vill inte

2009-06-29T20:34:00.002+02:00

vara såhär! Vill inte vara sjuk.

Varje dag är en kamp, mot minnena, känslorna och impulserna.
Att hitta balansen mellan acceptans och tillfrisknande är en balansgång så fin att jag ständigt trillar. Känslan av misslyckande vill inte släppa taget om mig, rädslan för att leva gör sig ständigt påmind, viljan att inte vilja leva såhär är så stark ibland att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Men jag lever och det får vara nog för nu. En annan dag ska jag vara frisk.

Kärringar är inte min grej!

2009-06-26T10:52:00.003+02:00

Igår när jag cyklade in till stan så höll jag på att bli klippt av en bil, som kördes av en kärring. Skulle över ett övergångsställe där trafikljusen var avstängda pga vägarbete. Jag kollade trafiken och cyklade, eftersom det var "min tur". Såg att bilen kom och förstod att den skulle svänga eftersom det inte fanns någon annan väg att köra. Kände väl på mig att det skulle kunna gå tokigt, så jag kollade mot bilen och ser att kärringen tittar ner när hon tar kuran, i för hög hastighet dessutom. Hon hann precis se mig men inte reagera, jag var påväg att bromsa för att ta den höga trottoar kanten, men trampar på när jag ser henne. TUR det! hinner precis över och känner vinddraget bakom mig. Hade jag varit någon sekund långsammare, eller inte tittat dit så hade jag blivit påkörd.

Jäkla kärring, om man inte kan köra bättre än sådär ska man inte ha körkort!

Vänta-barn-effekt?

2009-06-25T08:06:00.002+02:00

Kan inte låta bli att undra om det plötsligt är så att var och varannan har gått och blivt bipolära, är är bipolär det nya "utbränd"?

Sen jag fick min diagnos så ser jag artiklar och rubriker om bipolär och andra som också visat sig vara det. Vi har alla ungefär samma historia, upprepade depressioner, plötsliga, kraftiga svängningar och lite till. Samtidigt uppplever jag att det är ganska flummigt, även om det är fint definerat i typ 1 och typ 2, så kan man vara på så många olika sätt och ha så många symptom att det nästan alla skulle kunna vara mer eller mindre bipolär.

Eller är det så att detta är en utveckling av depression? Är det kanske bara en bekväm diagnos för läkarna att ställa? Eller är det som vänta-barn-effekten, man ser bebisar, gravidmagar och barnvagnar överallt just för att man själv är mitt uppe i det?

Utmaning antagen

2009-06-22T14:00:00.003+02:00

Antar Sindarins utmaning och delger er lite underliga fakta om mig, haha.

Jag ville bli stridspilot när jag var yngre men insåg att jag var för kort...
Har små fötter men kan ändå ha skor från stl. 33-37
Ville ha hund när jag var liten, men fick ha fiskar istället. Min favorit var en missbildad guppy som jag begravde under en sten, resten spolades ner i toan, ev var inte alla döda... är inte så odjurvänlig längre.
Har ganska lätt för att härma dialekter och gör det gärna när jag är onykter. Fast min favorit är ändå asiatiska, jag härmar typ japanska, som jag tycker det låter och är allmänt dryg.
Anser att majoriteten av alla andra bilister är idioter som jag skriker högt på när jag kör, för själv är jag ju världens bästa chaufför!
Älskar "So you think you can dance" och gråter när det är riktigt bra auditions, för jag skulle så gärna vilja kunna dansa sådär. Hade satsat på dansen om jag varit yngre.
Jag trodde verkligen att det skulle dyka upp en kille i kostym på min 25-års dag och säga att jag eg var dotter till typ Hyundais grundare och att jag hade ärvt hela härligheten. När det inte hände så satade jag på min 30-års dag, det hände inte heller, så nu hoppas jag på 40.
Jo just ja, har ganska livlig fantasi och är rätt barnslig :).

Tja det var lite knasiga fakta om mig, vill någon anta utmaningen så vore det roligt.

Mina fina, underbara söner

2009-06-15T23:33:00.006+02:00

Det är skit att ens barn inte kan stryka en på armen utan att man vill hoppa ur skinnet. Skit att inte orka busa, leka och kramas. Skit att måsta förklara att mamma är sjuk och inte orkar.

Trots allt detta älskar Isaac mig, plockar blommar till mig och säger att jag är hans kompis. Lucas ler nästan alltid när han ser mig och sträcker upp sin knubbiga små armar. Jag får pussar, kramar och gränslös kärlek. Vad har jag gjort för att förtjäna dessa fantastiska, underbara pojkar?

Hur som helst är det coolt att äntligen kunna uppskatta det jag faktiskt har.

Kropp och knopp

2009-06-12T01:04:00.002+02:00

Hänger inte riktigt ihop än.
Luras att tro att jag är bättre än jag faktiskt är.
Knoppen vill så mycket, kroppen protesterar.
Bakslaget kommer som ett brev på posten.
Smärtan river i kroppen, tårarna strömmar.
Skriker ut ångesten.

Gustav är där.
Håller om.
Tröstar.
Tar emot mig när jag faller.
Saktar blir det lättare att andas.

Hämndlysten

2009-06-07T18:34:00.003+02:00

När jag städar, bakar, lagar mat eller gör något annat då tankarna får fritt spelutrymme så kommer jag på mig själv med att funder på olika hämndaktioner. Dock finns det en röd tråd med alla, de förutsätter att jag har sjukt snuskigt med pengar.

Är faktiskt inte alls lika långsint längre, men uppenbart gillar jag tanken på hämnd. Nu talar vi inte om små strunt-hämnder, nä, jag har allt bättre fantasi än så. Men tyvärr kan jag inte avslöja något här, mina planer håller jag för mig själv och slipar på i hemlighet.

Så kontentan är att om jag hade sjukt snuskigt med pengar så skulle jag alltså satsa på att hämnas, ja jäklar i min låda om jag skulle få stålars, MOHAHAHA.

Tom i bollen

2009-06-05T11:57:00.002+02:00

Vädret är trist
är trött
har ont i magen
Gustav är på jobbet
Lucas är rabiat
Så jag är helt tom i bollen idag.

Läkarbesök

2009-06-01T20:14:00.005+02:00

Var till min läkare på vc idag, det gick bra, men jag har alltid ångest innan. Nu blev jag fortsatt sjukskriven och hon ifrågasatte det inte på något sätt, men det känns ju som att jag ber om att bli det. Som att jag är lat och maskar, även fast jag vet att jag måste få tid på mig att läka.

Enda kruxet med att må bättre och bättre är att när jag har en sämre dag, blir jag så väldigt ledsen och beviken. Ska det aldrig få bli bra? Nu vet jag ju att det blir bättre, men det är fortfarande en kamp, det är väl det jag måste komma ihåg.

Känner att jag stänger in mig just nu, fokuserar på mina närmaste och på att landa i det här nya. Antar att det också är något som jag måste låta få ta den tid det tar.

Sen den bästa nyheten av allt: Anneli Stenberg, den dotter som mina föräldrar hade, hon finns inte mer! Hurra!

Tacksamhet, ödmjukhet och vila

2009-05-29T20:26:00.002+02:00

Är så glad och tacksam för alla mina vänner, och tack så mycket för alla grattis på vår bröllopsdag! Vi konstaterade att det är ganska coolt att fortfarande vara kära efter tre år, två barn och x-antal kriser.

Bakom stängda dörrar vet man inte vad som pågår. Men efter stormar är det tur att man kan vakna upp och kliva ut på bron lite klokare och mycket ödmjukare. Det är starkt att klara av något sådant och jag kämpar varje dag för att ta det där klivet.

Doshöjningen börjar märkas så nu måste jag bara komma underfund med vem och hur jag egentligen är. Har därför haft en vilopaus från cybervälden för att verkligen leva i den verkliga världen och vet ni, det har gått riktigt bra!

Faktiskt rätt bra dag

2009-05-26T22:15:00.005+02:00

Idag när cyklade jag in till stan och det slog mig att om någon hade frågat hur jag mår, så hade jag för första gången på väldigt länge kunnat svara: Faktiskt rätt bra. Fatta vilken seger det känns som, även om livet skulle vara skit imorgon, så har jag fått ha en "faktiskt rätt bra - dag".

Inte illa pinkat på vår 3-åriga bröllopsdag och allt :).

Så jäkla typiskt!

2009-05-20T00:33:00.003+02:00

Så fort jag skriver något positivt så kantrar tillvaron och allt är skit! Men, men det är ju det här som är bi-polär, häftiga, oväntade svängningar.

Jag blir bara lite ledsen ibland, men vem blir inte det? Skillnaden är den att när jag blir ledsen så blir jag så himla ledsen, det gör fysiskt ont i hjärtat och jag känner mig så fruktansvärt ensam. Som tur var brukar det ju svänga snabbt åt andra hållet också.

Och plus-sidan leder faktiskt fortfarande :).

Plus och minus

2009-05-19T12:21:00.002+02:00

Just nu räknas dagarna i plus- och minusdagar, räknar från i helgen för det är ju så mycket trevligare när plus-sidan leder. Hyfsad sömn, liter mer energi, inga allvarliga ångetsattacker, och lite virkning på det. Herregud snart är jag ju botad!

Nä, men det verkar faktiskt som att jag börjar närma mig den utlimata dosen medicin, på fredag ska den justeras ytterligare, med lite tur är det för sista gången. Men det ska man verkligen inte ge sig den på.

Dom otäcka drömmarna håller mig fortfarande sällskap om nätterna, knasigt nog så blir det nästan en förväntan " vad för nåt sjuk ska jag få vara med om i natt? osv". Minnet är det läskigt nog fortfarande stora luckor i, även ganska långt innan den senaste "händelsen".

Tur att jag har mina söner, Lucas är mitt tjocka gosiga buller, och Isaac säger att mammas mage visst är liten, det har han fått från jultomten!

Inget vettigt

2009-05-11T19:59:00.003+02:00

har jag egentligen att skriva. Är förbaskat trött hela tiden, borde väl inte klaga efter det senaste halvårets brist på sömn, men tyvärr är man väl aldrig nöjd. Dessutom drömmer jag fortfarande verkligen sjuka drömmar.

Svärföräldrarna var upp i helgen, jätteskönt även fast ungarna var som tokiga. Hade ett väldigt långt samtal med svärmor där jag berättade det mesta om min uppväxt och mina sjuka föräldrar. Jag förstår till fullo att hon som en "normal" förälder har svårt att riktigt tro att andra föräldrar verkligen kan bete sig som dom har gjort. Jag har till och med svårt ibland att tro det och jag har ändå blivit utsatt för det.

Efter det så insåg jag hur mycket jag verkligen saknar en mamma, inte min mamma, men en mamma som älskar mig för den jag är, stöttar mig i vått och torrt, som man kan ringa när det krisar, som säger rätt saker när man är ledsen, som man kan anförtro sig till, som bryr sig, en mamma som bara finns där för mig.

Hoppas verkligen att jag har fått rätt diagnos nu så jag kan få rätt medicin och bli frisk. Jag vill aldrig att mina pojkar ska behöva sakna en mamma, det är hemskt!

Trött, hårig och kolasåskissig

2009-05-07T09:41:00.003+02:00

Idag är jag trött, lite konstigt eftersom jag sovit hyfsat i två nätter. Men egentligen inte enligt terapeuten, det är ju svängningarna som ställer till det för mig. Både humörmässigt och sömnmässigt. När jag tänkte efter så insåg jag att det var alldeles korrekt.

För övrigt så drömmer jag väldigt sjuka drömmar nu för tiden. Häromnatten drömde jag att jag fick hår på ryggen, och nu snackar vi lurv a lá gorilla fast glest, och när jag vände mig om för att kolla framsidan så spred sig håret i takt med att jag vände mig. I natt eller kanske i morse drömde jag att Lucas och Isaac lekte i vår säng, vi halvsov, plötsligt hade jag något kladdigt på handen som såg ut som kolasås, insåg att det kom från Lucas blöja. Satt mig upp och kollade blöjan, japp han hade kissat massor, men allt frammåt, upp på magen och det såg ut precis som kolasås och det var kolasås, fast ändå kiss. Jag bad Gustav hjälpa mig men han bara svarade nåt i stil med "äsch, det kan vänta".

Det riktigt sjuka med dessa drömmar är att de är så verkliga, när jag vaknar till så tror jag att jag har hår över hela kroppen eller kolasåskiss på handen. Undrar just vad en drömtydare skulle säga om mig...

Jäkla sömn!

2009-05-04T13:55:00.002+02:00

Varför ska sömnen vara så jäkla viktig?

Fick ju sova riktigt bra där några nätter men nu är det riktigt dåligt igen.
Så gissa om jag är piffig på dagarna? Mitt motto är ju "ju sämre jag mår, desto piffigare klär jag mig". Faktiskt så känns allting lite bättre när man har mascara, kjol/klänning och halsband på sig.

Vettesjutton vad vi ska göra för att få bukt med sömnen, ska rådfråga min terapeut/sjukgymnast imorgon när jag ska dit. Annars får vi väl ringa upp till sunderbyn och höra om de har någon bra lösning. Säkert tabletter, men det kanske är lösningen just nu, i lagom mängd det vill säga.

Föresten, måste bara länka till dagens asgarv, jag skrattade så jag nästan kissade på mig, men det kanske bara är jag. Daniel Da Silva bloggar som gästkrönikör på bloggfamiljen (ja, jag gillar att läsa kändisbloggar) och hans inlägg är faktiskt sjukt kul!

Hur mår jag egentligen?

2009-05-03T13:35:00.003+02:00

Förstår att de flesta undrar hur jag mår, det undrar faktiskt jag också.
Just nu är det ganska ok, har fortfarande lite minnesluckor och det känns ganska overkligt.
Pratade med en god vän idag och då insåg jag att mest troligt var det sömnbristen som fick mig över kanten. Fick ju sova riktigt bra några nätter, men nu på slutet har det strulat lite igen och det märks direkt på mitt humör och min sinnesstämmning.

Tack och lov så kommer svärisarna upp till veckan och hälsar på. Känns så bra att Gustav ska få lite avlastning och förhoppningsvis kan vi få lite egentid, bara han och jag. Som det är nu gå alla hans tid till barnen eller jobbet, och det är fullt förståeligt, fast inte alltid så kul.

Sen har jag bestämt mig för att INTE bli bitter, jag vägrar bli det! Jag ska istället koncenterar mig på att beundra alla fantstiska föräldrar som faktiskt finns där ute och satsa på att bli en jäkla supermorsa åt mina grabbar! Så det så!

Halleljulja för familjerådgivningen

2009-04-29T08:46:00.002+02:00

Ja, faktiskt så är det nog det som räddat vårt äktenskap i alla fall.
Trots att man älskar varandra så mycket (eller pga) kan det ändå vara så svårt att få det att gå ihop. Då är det inte fel att ta hjälp så att man inte tappar bort varandra helt och hållet.

Tack vare att vi har gått i familjerådgivning tillsammans så har vi nu lärt oss kommunikation 1b. 1a är att kunna prata där. 1b nu kan vi prata hemma också. Nä, riktigt så illa är det inte, men snudd på ibland.

Hur som helst så har vi i alla fall konstaterat att vi har ett jämnställt äktenskap, i sjukdom (och i hälsa) och i (med) och motgång. Där jag står för sjukdomen och Gustav för motgången, tur att vi kan bidra med olika delar va?

Har föresten fått höja dosen medicin till det dubbla, så nu bordet det bli lite stabilare, förhoppningsvis.

Snabba svängningar

2009-04-27T18:26:00.002+02:00

Idag rycktes mattan undan för mig. Min trygghet skakades och jag blev sårad in i hjärtat så att det gör fysiskt ont. Jag blev ifråntagen glädje och ork, att kämpa på blev plötsligt så jäkla onödigt, ska jag aldrig får slippa?

Nej, jag kan inte berätta vad som hänt, inte ens här, det gör för ont, måste bara skriva av mig lite av smärtan. Och nej jag kommer inte att göra något dumt, även om det är väldigt jobbigt just nu och jag bara vill få ett slut på allt.

Små trevande steg...

2009-04-24T08:08:00.002+02:00

tar jag frammåt.

Var på återbesök på 32:an (det känns bättre att skriva/säga 32:an än psyk) igår och läkaren tyckte allt verkade bra med mig, än så länge funkar den nya medicinen så nu håller vi tummarna att jag inte kommer att tappa alla hud! Det är nämligen en otrevlig men tack och lov ovanlig biverkning av medcinen.

Den här gången har vi faktiskt blivit positvt överraskade av vården. Vi har fått träffa vettiga läkare, trevlig personal och blivit väl omhändertagna, saker som borde vara en självklarhet men tyvärr är ganska sällsynt i dagens samhälle.

Tänk att man aldrig är nöjd, som jag sa till maken igår, det är nästan jobbigt att må så bra som jag gör just nu. Dels är det så ovant och dels så känner jag mig lite dum eftersom jag ändå inte orkar hjälpa till mer. Jag VET att det bara är jag som inbillar mig men ändå, är ju rädd att G också ska ta slut. Han är ju som Sindarin skulle ha sagt min livlina - ring en vän + ganska mycket mer!

Sen känns det lite mysko att nu är jag inte deprimerad längre, nu är jag bipolär, lite sådär hipp som happ även om jag haft detta i halva mitt liv. En fördel är väl i alla fall om jag har förstått läkarna rätt att det är lättare att medicinera mot bipolär än depression.

Som sagt små trevande steg är det som gäller nu...

Efter regn kommer solsken, fast tvärtom - eller inte....

2009-04-21T18:37:00.007+02:00

Har varit frånvarande ett tag och det beror tyvärr på att jag har dippat igen, rejält den här gången, det slutade med ambulansfärd till akuten, som slutade på ava över natten efter ett besök på iva också. Sen fick jag tillbringa en natt på avd. 32 (psyk) innan jag idag fick komma hem på permission tills på torsdag. Ska prova en ny medicin och om den verkar funka bra så blir jag helt utskriven då.

Just nu mår jag jättebra, beror säkert på de extremt höga halter av medicin jag har i blodet, men som det har varit är jag tacksam ändå, speciellt som att jag har fått sova lite. Den nya medicinen jag ska prova är för bi-polära, läkarna misstänker att jag är bi-polär i alla fall, även fast jag inte blir manisk. Man ska tydligen inte ha stora humörsvängningar hela tiden. Speciellt inte som jag ätit en annan medicin och det är tydligen inte normalt att vilja ta livet av sig ibland... Både jag och G tyckte ju den hjälpte, men nu när jag vet vilken effekt den egentligen ska ge så är det inte så konstigt att jag inte hade full koll som jag trodde.

Ja, jag vet att jag har skyldigheter gentemot mina barn, det påpekade kuratorn på sjukuset alldeles tydligt för mig, tror faktiskt att hon använde orden" du har ingen rättighet". Glad jag inte är gift med henne då, för mår dåligt över det som hänt gör jag redan, utan att utomstående behöver köra upp det i näsa på mig.

Jag vet att det jag gjorde är jättehemskt och för vissa oförlåtligt men tack och lov har jag världens bästa lilla familj, mina tre grabbar älskar mig i alla fall och det är ju det som spelar roll. För är det några jag egentligen inte vill lämna så är det dom. Den enda förklaring jag kan ge är att kombinationen, för mycket som hänt och medicin som inte riktigt funkar gjorde att det bara inte gick mer, det gjorde så ont att leva att jag inte orkade mer.

Men nu är det ny medicin och nya tag som gäller, för jag har inte gett upp än!

Dessutom så får jag fira min hemkomst med min allra första AWARD! Det är finaste Sindarin som skickat mig denna, motiveringen får ni går in hos honom och läsa.
Tusen tack!

Bra påsk

2009-04-12T18:43:00.002+02:00

Har vi här! Idag har hela familjen varit och badat på äventyrsbad i grannstaden, var lite kämpigt på väg dit men det gick bra och vi hade jätteroligt alla fyra. Ungarna var helt galna och totalt orädda :). Väl hemma slocknade tre av fyra.

Sen fick vi besök av fina familjen från alvik, så skönt att de stora pojkarna kan vara ute och leka nu, medans vi vuxna sitter i soffan och dricker kaffe. Alltid kul när vänner kommer och hälsar på, det gör inget att man blir trött sen, det är det värt!

Har inte haft så mycket ångest på sistone och jag ligger på spikmattan nästan varje dag, har väldigt ont just nu. Kommer att gå till sjukgymnasten/terapueten en gång per vecka fram till i juni och sen får vi se till sommaren. Så skönt att faktiskt göra något mer aktivt för att bli bättre.

Kul med ett litet mer positivt inlägg :).

Trött, så trött, så trött

2009-03-31T20:52:00.003+02:00

Är helt slut, det känns nästan som att kroppen stänger ner. Det är jobbigt bara att formulera tankar och svar. Jag går verkligen på lånad energi, känner att jag måste hålla ihop ett litet tag till bara, vi skolar ju in lillen på dagis och det är en maassa måsten i veckan, måsten som inte kan struntas i. Tror jag ska stäna av telefonen i veckan i alla fall, orkar inte prata med någon och inte svara på sms just nu. Återkommer när jag har lite mer energi.

Mitt i kaoset

2009-03-26T10:30:00.002+01:00

Slänger in ett inlägg mitt i kaoset, flyttkaoset alltså, måste passa på när det är lite lungt.
Vi flyttar ju i morgon, ska blir så skönt, en lgh på bottenplan, bra lekområde och mycket billigare.
Som tur var är farmor och farfar uppe och hjälper oss, grabbarna är saliga :). Försöker att bara vara och inte bli alltför stressad av allt som händer, försöker tänka på det roliga och fokusera på det positva. Fasiken vad jag svamlar, det märks att jag knappt kan sova.

Liten ängel - stort buller

2009-03-22T23:54:00.003+01:00

Det är min Lucas, Lukis, Lucky Luke det!

Idag fyller han ett år och jag har varit alldels känslosam hela dagen, har njutit av de fina minnena som jag faktiskt har från dagen, minns känslan, den otroliga kärleken till det här barnet. Med Lucas har det varit så annorlunda, redan under graviditeten tillät jag mig att njuta mer och oroa mig mindre, Lucas är mammas pojke och det fantastiskt! MEN! Självklart älskar jag båda mina pojkar precis lika mycket och Isaac kommer att alltid att vara mitt hjärta, min förstfödda och min älskling.

Det är faktiskt ganska härligt att ta en tripp "down memory lane" när man för en gångs skull får minnas sköna känslor och trevliga minnen.

Grattis Mammas Älskling - Jag älskar dig!

Överkänslig

2009-03-20T09:44:00.003+01:00

Har precis kommit hem från sjukgymnasten, har ju så ont i ryggen ibland att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Massage är inte ens att tänka på, bara någon rör ryggen så skriker jag.

Men nu har jag i alla fall fått vet att allt hänger ihop, kropp och själ och min kropp är överkänslig just nu för att min hjärna går på högvarv. Det var något fint ord han sa som jag inte kommer ihåg men jag klara tydligen inte ens av beröring, speciellt inte på överarmar, axlar och händer. Det kryper i mig bara jag tänker på det.

Hur som haver så skulle han höra med sina kollegor som är experter på området och kolla om de kunde ta emot mig, så det blir nog jättebra i slutändan. Känns i alla fall bra att ha börjat ta tag i det och att jag gör det jag kan för stunden.

Funderationer

2009-03-18T08:18:00.003+01:00

Varför drabbas vissa mer än andra?

Jag har alltid försökt intala mig att saker och ting händer mig, just för att JAG ju klarar av dom.
Men då kan jag inte låta bli att undra, är det jag som gör det till en självuppfyllande profetia?
Gör jag mig själv till ett offer?

Just nu snurrar många konstiga tankegånger runt i mitt huvud. Är så jäkla sliten, men som maken påpekade, har man inte sovit ordentligt sen i november så är det kanske inte så konstigt.

Vet att jag borde ta tag i att få en samtalskontakt, men jag står ju faktiskt i kö, det har jag bara gjort sen i, taaada, December! Snart tre månader alltså, tur man inte är sucid...

Skulle ju kunna kontakta gestaltterapeuten jag gick till förut, men av någon anledning så vill jag inte det. Visst skulle det säkert vara bra att få klarhet i många saker, men jag orkar inte med det just nu. Sist så kom det så mycket minnen och känslor att jag höll på att förlor min familj. Blev så introvert och självisk att maken, helt förståeligt, höll på att ge upp.

Nä, nu väntar jag ut sjukvården för att ge KBT en chans att hjälpa mig till en lite stabilare plattform. Kanske kan vi reda ut det där med om jag gör mig själv till ett offer eller inte, ska bli intressant att se.

Ensamhet och tillit

2009-03-13T18:57:00.003+01:00

Det är så jäkla ensamt att vara jag. Hur mycket andra än bryr sig så är det ju ingen som vet vad jag känner och tänker, det blir rätt ensamt när tankarna snurrar igång.

Väntar på att få komma till någon och prata, tror verkligen att det kan vara bra just nu, har som ingen riktigt att prata med, samtidigt som jag visst kan prata med alla och kära. Men det är inte så lätt att släppa fram det där innersta och just det känner jag inte riktigt att det finns någon som kan ta emot.

Jag litar egentligen inte på människor, har alltid trott att jag har en så stor tillit till andra men det är bara strunt! Det är faktiskt G som har tvingat mig att inse att jag inte litar på någon, inte ens mig själv. Det börjar bli bättre och oftast litar jag på honom i alla fall, men i grund och botten så har jag en stor fet mur av reservartion innom mig. Eller, jag litar på andra men kanske bara till en viss gräns.

Kanske inte så konstig med tanke på hur min barndom sett ut, men det som känns mest fördjälvligt är ju att på grund av det så gör jag ju mig själv väldigt ensam mest hela tiden. Sen är det inte så kul att inse att andra blir sårade över min brist på tillit, ytterligare ett fel hos mig.
Ibland känner jag mig bara så sjuk!

Bakslag och återhämtning

2009-03-08T19:03:00.002+01:00

Hade ett rejält bakslag i veckan, så illa att min hjärna började göra upp dåliga planer igen.
Som tur var har jag en klok och tålmodig man som hjälper mig att sakta men säkert komma över och förbi detta. Men jag känner mig väldigt trött just nu och är allmänt seg i kroppen. Försöker att inte bli så rädd och skygg igen, det vill jag inte. Hade först stängt av telefonen, men nu är den på igen, ska inte isolera mig! Så jag har tvingat mig själv (och resten av familjen) att hitta på saker så jag inte bara kan vara hemma.

På lördagen gjorde vi en heldag utomhus i det fina vädret, vi gick ut på isen och prommenerade, fikade/åt lunch och G provade långfärdsskridskor. Det fanns tyvärr inga i min storlek inne och vi orkade inte vänta en timme. Men I var lika glad för det, han fick ha på sig hjälmen och åka med pappan en sväng. Tyvärr tog vi inga kort.

Nu är jag så trött, så jag ska ringa en kär vän och surra lite.

Du vet väl om att du är värdefull..

2009-03-03T10:37:00.002+01:00

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på

Du vet väl om ...

Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej

Du vet väl om ...
Text & Musik: Ingemar Olsson

Det här var min absoluta favoritsång när jag var liten, sjöng den och önskade att det skulle handla om mig. Jag var 5-6? år och gick i kyrkans barntimme/miniorerna.

Hur kan man låta ett barn, sitt eget barn, växa upp i tron att hon inte är något värd?

Min mamma = ingen bra mamma!

2009-02-25T09:13:00.003+01:00

Nä, tyvärr så är det den hårda sanningen.
Tack och lov så tror jag att jag är ganska olik henne, i alla fall så är det ett av mina mål i livet att inte bli som henne. Det har det varit så länge jag kan minnas, säkert jättevanligt för alla små flickor, men för mig så har det där bara växt sig starkare och starkare. Riktigt tragiskt faktiskt om jag ska vara ärlig.

Fina Björn skrev ett inlägg som fick mig att minnas en händelse från min barndom som speglar hela min uppväxt. Var kanske 6-7 år och var med mamma på stan. Jag gillade att stanna och titta i skyltfönster vilket jag gjorde ganska ofta, vill kolla på smycken i en guldsmedsaffär, tror faktiskt att jag sa till henne att jag ville stanna och kika. När jag sen tittar upp så inser jag att hon bara har gått och lämnat mig, ser henne långt där framme och inser att hon inte ens saknar mig. Jag ropar - mamma, vänta! och börjar springa. Till slut når jag henne, tårarna bränner bakom ögonlocken, hjärtat bultar i bröstet och pulsen brusar i öronen, frågar varför hon inte stannade och väntade på mig? Hon ser förvånad ut och svara - Vadå, det var väl inte så farligt, du kom ju ikapp mig. Sen var det som inte mer att diskutera, svalde gråten och såg till att inte kolla i mer skyltfönster.

Jag kommer aldrig att bli som min mamma!

Tillägg

2009-02-23T20:34:00.002+01:00

Absolut saknar jag att ha en syster och föräldrar, men inte min syster och inte mina föräldrar.

Ledsen att säga det, men hade man träffat min syster så skulle man förstå varför en relation mellan oss är omöjlig. Fråga G, han har träffat henne och förstår. Vi har aldrig haft någon bra relation, men jag har en tendens att försköna det hela så här i efterhand eftersom jag vet att hon också är ett offer.

Just nu känns förlåtelse väldigt avlägset, näst intill omöjligt. Jag koncenterar mig på acceptans istället och klarar jag det så är det en riktig arbetsseger.

Vad känner jag för mina föräldrar egentligen?

2009-02-23T07:45:00.002+01:00

Jag vet faktiskt inte. Just nu är det mest sorg, smärta och ilska i blandad kompott. Bitterheten och hatet ligger på lur, men jag vill inte låta det ta över, vill inte bli en hatisk och bitter människa. Förlåtelse då? Tja, dels är det svårt att förlåta någon som 1: inte ber om förlåtelse. 2: inte ens anser att de har gjort något fel. 3: faktisk har beteet sig som dom har. Så nä, förlåtelse är nog inget alternativ, tur jag inte är religös.

Men en sak som jag vet att jag känner inför dom är att jag ser fram emot den dag de dör. Tycker själv att det är hemskt att "önska livet ur någon" men jag kan inte låta bli att känna att jag aldrig kommer att bli riktigt trygg och fri förän de är döda. Ja, vet att man inte ska förlita sig på det, men ändå, då är vi i alla fall fysiskt trygga, jag och mina barn.

Appropå barn, har tänkt mycket på min syster den senaste veckan, min storasyster som fastnade i tonåren mentalt, som tyvärr blev totalt beroende av våra föräldrar, som jag inte kunde skydda.
Vad jag önskar att vi hade haft en annan relation, att det hade varit hon och jag tillsammans, att hon hade följt med mig när jag bröt mig lös. Istället blev det tvärtom, hon blev ännu mer knuten till dom och jag blev elakingen som hon vände ryggen. Fast hon anser nog att jag vände henne ryggen och kanske gjorde jag det, men det var nog svårt att kämpa för mig själv, jag klarade inte att göra det för henne också, särskillt när hon inte ville själv.

Det som verkligen skrämmer mig i det hela är, tänk om hon har fått barn under de här 3 åren och tänk om det barnet är en flicka? Vem ska skydda henne? Det här gör så ont i mig att jag tror jag ska gå sönder.

Utmaning

2009-02-20T07:51:00.002+01:00

Brukar nästan aldrig anta utmaningar, men eftersom bloggen kan behöva livas upp med lite bilder så antog jag fina Cattis utmaning:

Gå in i din mapp mina bilder
Välj därefter sjätte bilden i sjätte mappen
Skriv om den
Invitera sex nya bloggare attvara med på utmaningen.
Länka till dem och låt dem veta att de blivit utmanade.

Jag skippar de två sista stegen, men här kommer min bild i alla fall.

Inför vinterbalen 2004

Blev fotad av en kompis på hans balkong, i mina nya egensydda kläder och min nya frisyr. Lite lustigt att just den 6:e bilden var den bakifrån, är ju inte så förtjust i att visa upp mig på bild. Tatuering man ser är en anch-egyptiska tecknet för nyckeln till livet, tyckte jag behövde det vid 19-års ålder. Den blev ganska defekt men det speglar ju bara mitt liv så mycket bättre.

Over and out

Jobbig dag, jobbiga minnen

2009-02-16T17:12:00.005+01:00

Idag tog jag mig iväg helt själv, mött en vän och fikade. Vi började prata och minnena trillade över mig, bland annat ett som har legat och skavt, som jag inte ens hade berättat för G, det bara rann ur mig.

När jag efter mycket om och men äntligen gick hem, ja, av någon anledning tog det emot, så kom trycket i bröstet, klumpen i magen och gråten. Ringde G och bad honom komma och möta mig, jag hade börjat skaka i hela kroppen. Tur det för när vi möttes rullade stora tårar ner för mina kinder och jag kunde knappt andas.

Väl hemma berättade jag krystat för honom vad som hänt, både på stan och minnet i sig. Tror att vi mådde lika dåligt båda två. Jag klarar inte att skriva ner det än, men kanske en annan dag. Idag så mår jag dåligt.

Duktiga lilla flickan

2009-02-13T13:19:00.002+01:00

Nästan alla flickor/kvinnor jag känner har en duktigt liten flicka inom sig, tack och lov tar inta alla lika stor plats som min, eller så kanske andra är bättre på att kontrollera henne än vad jag är.
Varför får hon ta så mycket plats, varför finns hon ens och varför kan man inte bara ignorera henne?

För mig är det nog mycket en ful ovana, jag är så inkörd på att vara den duktiga flickan att jag inte ens märker att hon tar över mer och mer förrän det är för sent. Men är man uppvuxen i ett hem där ytan är viktigast så kanske det inte är så konstigt. För mina föräldrar, speciellt min mor har det alltid varit viktigast hur det ser ut hemma och hur andra uppfattar en, än vad som egentligen är sanningen.

Jag vet att några av min självmordsförsök var riktigt desperata rop på hjälp, att de skulle få upp ögonen, eller snarare tvingas erkänna hur det faktiskt låg till. Att det skulle vara viktigare att hjälpa mig att må bra än vad grannarna skulle tro och tycka. Jag ville bara att de skulle se mig, se min smärta och reagera som normala föräldrar, göra allt i sin makt för att lindra den där smärtan, älska, bevara och beskydda mig.

Jag har alltid haft en känsla av att vara övergiven och att vara ensammast i hela världen. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle få dela mitt liv med någon, jag skulle få leva och dö ensam. Jo, det är sant! Så tänk att lilla jag äntligen fick lite tur i min väg, träffade Gustav och att vi har fått två underbara pojkar tillsammans. Nu tror jag faktiskt inte längre att jag är ensammast i hela världen, i alla fall inte hela tiden.

Vet att det blir hoppigt när jag skriver nu, men det är så mycket minnen och tankar som jag verkligen borde få ur mig, så då får det nog bli såhär. Strukturerad kan jag vara en annan dag.

Tänk om...

2009-02-10T08:27:00.002+01:00

jag hade fått växa upp med vettiga föräldrar.
jag hade fått känna mig älskad och uppskattad för den jag är.
jag hade fått slippa leva med mitt "bagage".

Ibland brukar jag böna G om att han ska drämma till mig i huvudet så jag tuppar av, så att jag kan få försvinna för en stund och har jag tur så minns jag inget när jag vaknar upp. Nä, jag vet att det inte funkar så och såklart skulle han aldrig göra nåt sånt! Men man kan ju få hoppas.

När jag var liten var jag sååå pappas flicka (konstigt??). Minns så tydligt hur jag idoliserade (heter det så?) min pappa när jag var liten, tyckte han var så stilig och duktig och stark. Ibland tycket jag inte att mamma förtjänade honom, hon var ju både överviktig, rädd och inte speciellt duktig på något, nä annat var det med mig, jag som var en så duktig flicka...

Det här gör mig illamående när jag minns det nu. Fy, fan rent ut sagt, det är så sjukt och smutsigt och hemskt! Känner mig så smutsig, det gör så ont.

The new story of my life...

2009-02-05T09:22:00.006+01:00

Mamman A har haft en dålig uppväxt, adopterad och illa behandlad av sina föräldrar. Men 24 år senare vänder det när hon träffar mannen med stort M på en kyrktrappa och faller handlöst. Tillsammas skapar de ett nytt, bättre liv och startar en liten familj med två små pojkar, Bästa Brorsorna och ett helt nytt kapitel i mammans liv börjar, följ med på den spännande resan.

Luften har gått ur

2009-02-04T18:03:00.003+01:00

Ja, så känns det nu efter mitt blottande av sanningen. Jag känner mig som tom och stressad på samma gång. Tom för att jag är helt tömd på energi och stressad för att jag känner pressen från mig själv att ta tag i detta nu.

Jag drömmer väldigt mycket nu när jag väl somnar, så sömnen blir inte så rogivande, för oftast drömmer jag om mina föräldrar. Deras ansikten tornar upp sig framför mig, dom blir större och större och kommer närmare och närmare och sen kan jag inte andas.

Inser när jag surfar runt på andra bloggar att det finns många där ute som kämpar på med både det ena och det andra. Det känns lite tryggt att det finns dom som förstår min smärta, eller snarare förstår att det kan göra så ont innom en. Som förstår hur det är att kämpa med något och som förstår hur det är att ha det jobbigt. Samtidigt så inser jag ännu mer vilka otroligt kassa föräldrar jag har haft och jag skulle ha gett nästan vad som helst för att ha fått känna mig trygg.

Det är en av de saker som håller mig kvar i livet, mina pojkar, dessutom vill jag inte att de ska behöva leva med att deras mamma tog livet av sig, så därför kämpar jag på. Faktiskt så pass att jag gav tabletterna jag gömt, ut-i-fall-att, till G och bad honom gömma dom för mig. Det var väl bra?

Hoppas att jag ska orka förgylla mina inlägg med lite bilder snart.

Sanningen

2009-02-01T22:45:00.003+01:00

är den att jag har tagit avstånd från mina föräldrar för att jag har blivit utsatt för övergrepp som liten. Där är det, den smutsiga, otäcka sanningen.

Minnen, eller känslorna började smyga sig på mig när jag var gravid med Isaac, en dag vaknade jag i panik för jag hade drömt att mina mor skulle hålla mitt barn och pussa på honom, då fick jag panik, det gjorde fysiskt ont inom mig och jag kunde knappt andas av rädsla för att jag inte skulle få tillbaka mitt barn från mina föräldrar. Ringde Gustav och bara grät i telefonen, han kutade hem och fick trösta mig. Det var min första panikångestattack, den första av många.

Det var där det började, minnen om allt annat dumt de gjort började bubbla upp, hur de aldrig har ställt upp när det har gällt, aldrig har satt mitt bästa främst, aldrig har kunnat be om ursäkt för något. Det här är bara en liten del i allt som är min barndom, personligen tycker jag det är hemskt nog, men jag hade alltid en gnagande känsla av att det var något mer, något hemskare, som lurade där under.

Önskar att jag inte hade haft rätt, men tyvärr hade jag ju det. När jag var gravid med Lucas, så bestämde jag mig för att ta tag i mina minnen, gick i gestaltterapi och fick massor med hjälp. Där i terapins trygga rum släppte min kropp äntligen fram minnen av övergrepp, fysiska, minnen, som känslan i kroppen, klumpen i magen av rädsla, öbehaget i huden och mina små händer som försöker fösa bort större händer och sen en alldeles tom känsla och mörker och jag är ensammast i hela världen.

Det här är jättesvårt att hantera. En dagen vill jag låssas som ingenting, men det har jag ju gjort tillräckligt i mitt liv, andra dagar vill jag jaga sanningen, hela sanningen in i minsta detalj. Det finns dagar när jag vara vill gråta, när jag är arg, ledsen och besviken, på livet, på varför jag måste ha det här också i bagaget. Sen har jag faktiskt dagar när det är riktigt bra också, när jag kan vara stark och tänka att, NEJ, det här ska inte få knäcka mig, det är trots allt bara en liten del i det stora hela som är mitt liv och mitt liv nu är ju så oändligt mycket mer än det där.

Det är bara så förbaskat svårt ibland att vara positiv, att resa sig upp och gå vidare, just nu kryper jag mest fram, men det är ju bättre än att vara död.

STOPP!

2009-01-26T11:22:00.002+01:00

Jag tillåter inte att ni får skada mig mer!

Just så skulle jag säga till mina föräldrar om de skulle få för sig att kontakta oss eller om jag skulle möta dom. Förhoppningsvis ska detta ge mig lite ro och göra så jag slipper ångetsattackerna.

Jag vill verkligen inte vara ett offer, men det är så förbaskat svårt ibland att mota bort den ensamma, sårade lilla flickan som finns inom mig. Det är svårt att inte vara arg och ledsen och tänka "varför måste JAG ha det här också i bagaget?".

Samtidigt så vet jag ju att det som har hänt har hänt och jag kan inte ändra på det. Men jag kan förändra nuet och det har jag faktiskt redan gjort. Tack och lov för det! Fick lite tankehjälp idag av en vän när jag berättade att tvivlen på mig själv poppar upp ibland. För jag insåg att om jag inte skulle ha gått på min magkänsla och gjort som jag gjorde, skyddat mina barn från dom, då hade jag verkligen aldrig förlåtit mig själv.

Tack alla mina underbara vänner som bryr sig om mig på riktigt och tycker om mig för den jag är. Det är hundratusen gånger bättre än ett par föräldrar som har betalat 50.000:- för mig och FAKTISKT! älskar mig.

Gustav is the sunshine of my lite, Isaac and Lucas is the apple(s) in my eye!

Jag vill vilja börja leva!

2009-01-22T19:54:00.002+01:00

När man inte gör så mycket på dagarna så kan man surfa en hel del, det gör i alla fall jag. Är nog in på vissa sidor 5 ggr/dag. Aftonbladet är en sån sida som jag ofta kollar in när det är tråkigt, och tur var ju det för idag hittade jag den här artiken.

Den handlar om Björn och hur hans liv totalt förändrades när hans fru yngsta dotter omkom i lågorna efter en bilolycka. Som tur var lyckades han rädda sin äldsta dotter Ellen och nu har han börjat blogga om sin vardag och sina funderingar i allmänhet.

Nyfiken som man är kickade jag mig fram till första inlägget och kunde inte sluta läsa. Mycket av det han skrev gick rakt in i hjärtat, inte bara för att allt som de har varit med om är hemskare än man någonsin kan föreställa sig. Utan för att jag inser att om HAN kan gå vidare, välja livet och känna livsglädje, varför i hela helvetet ska inte jag kunna göra detsamma?

Jag har ju faktiskt min man och båda mina barn hos mig, jag/vi har ju faktiskt valt bort de hemska människorna som råkar vara mina släktingar. Jag lever, har fantastiska vänner och en alldeles egenskapad underbar familj. Vad mer kan man begära?

Jag har gett mig själv tid att bara vara, att bara existera och det är bra nog, man måste få göra så också. Men nu börjar jag faktiskt känna att jag vill börja vilja leva också, inte bara existera. Jag vill få vilja leva med Gustav och Isaac och Lucas, få finnas här på alla sätt och vis, få orka vara med, inte bara se på. Jag vill vilja välja mitt liv tillbaka!

Ja, jag vet att det inte kommer att bli tipptopp bara för att jag vill vilja, men det börjar i alla fall kanske gå åt rätt håll.

Peac and Love.

p.s Snart blir jag föresten Fru J på riktigt och det ser jag mycket, mycket fram emot! d.s

Vill inte längre dö...

2009-01-12T20:40:00.003+01:00

...men jag vill inte leva heller.

Ibland gör det så ont inombords att jag tror jag ska gå sönder.

Tänk om jag aldrig blir bättre än såhär?

Jag kanske aldrig kommer att få se mina
pojkar växa upp. Jag kanske inte ens
kommer att vara här och så frön med
Isaac i vår.

Tänker att jag verkligen borde skriva upp
saker som jag önskar att pojkarna ska få
uppleva. Så kanske G kan göra det med dom.

Funderar på att köpa kläder för minst fem år
frammåt så att G inte ska behöva oroa sig för det.
Men då måste jag nog ta kort på lämpliga
kombinationer så det inte blir heltokigt.

Borde skriva upp alla recept som jag missat,
samt skriva hur jag gör inte hur det ska vara.
Det är så mycket som jag borde göra.

Jag har som sagt ingen dödslängtan längre.
Men jag har ingen livsvilja heller. Ingen ork,
inget självförtroende och ingen kraft.

Önskar att någon kunde knäppa med fingrarna
och gör allt bra igen.

Summa sumarum

2009-01-03T20:15:00.005+01:00

Julen har spenderats i stugan och hos svärföräldrarna,
mellandagarna och nyår likaså.
Det var skönt att komma bort lite,
att slippa, tv, uppkoppling och täckning på mobilen.
Skönt för oss alla att bli omhändertagna,
få god mat lagad och serverad och få hjälp med barnen.

Fysiskt mår jag riktigt bra, medicinen verkar passa mig,
men samtidigt blir det jobbigt. För hjärnan är inte i närheten
av att vara med i matchen än. Och det är jobbigt att det
inte syns på mig hur jag egentligen mår.

Är inte lika folkskygg längre, det går bra att träffa folk,
men inte för mycket och för många på en gång.
Sover fortfarande väldigt dåligt, blir enormt trött,
speciellt när jag gjort något eller ska göra något.
Får fortfarande mina attacker när händerna domnar bort,
hjärtat rusa, jag svettas och kan inte andas,
panik tror det kallas.

Nu är vi i alla fall tillbaka i stan, det är också skönt,
men stressande, speciellt som att mina
sjukskrivningspapper inte hade kommit.
Hoppas verkligen att det inte blir något strul nu, det klarar jag inte!

Förlåt att jag inte hör av mig/svarar allt som oftast,
det är inte det att jag inte vill, det är bara det att
dom enklaste sakerna har blivit dom svåraste.
Men jag kämmpar fortfarande på.

Är så trött

2008-12-15T05:28:00.003+01:00

I natt har det varit värst hittils, inte en blund har jag sovit. Man bli knäpp i huvudet av att inte få sova ordentligt, jag behöver få sova, inte bli knäppare.

Dumma, dumma mörker som fångat mig, dumma, dumma onda i bröstet som gör det så svårt att andas och dumma, dumma tankar som snurrar så jag inte kan sova. Depression är en dum, dum sjukdom som gör att man känner sig, dum, dum, dum.

Lite lättare

2008-12-04T01:16:00.001+01:00

Idag sa Isaac till mig att han älskar mig också fick jag en puss.
Plötsligt blev det lite lättare att andas.

Jag klarar inte det här

2008-11-30T00:40:00.004+01:00

Försöker att leva, att vara levande men jag klara det inte.

Var på stan idag hela familjen, försökte vara normal, leva.
Blev för mycket, hemma domande händerna bort, fick ont i bröstet, började gråta.
Kan inte sova som vanligt, har ont i hjärtat.

Vill inte försöka mer, det är för jobbigt.

Men jag vill inte ge upp.

Depression

2008-11-24T19:51:00.003+01:00

Ja, det är vad jag har, en djup otäck depression.
Det är ett hemskt ord, ett hemskt tillstånd och en hemsk sjukdom.
Läkaren sa till mig att jag måste jämställa det med diabetes,
men för mig är det mest bara ett nederlag.

Jag skäms så otroligt mycket.

Min dödslängtan har dämpats, men jag ifrågasätter fortfarande min existens.
Får lätt panik och ångest, vill inte göra något alls.
Är inte redo att möta folk än.

Vi tar en liten stund i taget och än så länge är jag med.

Jag har förlorat

2008-11-19T23:26:00.004+01:00

kampen om livet. Jag har slutat försöka trampa vatten och hålla mig flytande. Jag har låtit det svarta mörkret omsluta mig och nu sveps jag med. Jag har ingen ork och ingen krat kvar att kämpa mer, jag vill dö.

Jag som är så rädd för döden för dom i min närhet önskar inget annat för mig själv. Jeg vet att jag har massor att leva för, jag vet att jag har ett bra liv, jag vet att jag borde vara lycklig, men ändå vill jag bara dö.

Hade det inte varit för mina barn hade jag gett upp kampen mot döden för länge sedan. Tyvärr är inte ens det faktum att jag inte vill lämna dom det som håller mig tillbaka, för jag vet att dom skulle få det bra med sin pappa. Det är att jag inte vill lämna dom med stämpeln att deras mamma tog livet av sig. Så jag brukar fantisera om att bli överkörd istället.

Jag vet att det är hemskt att ge upp, jag vet att jag är självisk och feg som vill dö, men jag orkar bara inte mer. Det känns som att mitt liv är en ständig kamp för att bara orkar leva och tyvärr så kommer det nog alltid att vara så. Jag önskar att jag kunde få sudda bort det förfölutna för kasta bort allt gammalt bagage och bara börja om, här och nu. Men så funkar det ju inte, jag är ju den jag är och jag tycker inte om mig själv.

Jag har ett mörker och en smärta inom mig som aldrig vill försvinna, det blir mindre ibland men nu håller det på att äta upp mig inifrån och det finns inget jag kan göra, jag vill bara få dö.

Älskade lillebror

2008-11-17T21:22:00.005+01:00

Jag måste ju visa upp familjens älskade lillebror också. Även om han just nu är en liten plåga sjuk och kinkig som han är, men då är det bra att ha kollage som det här och påminnas om hur underbar han egentligen är.

Trots att jag mår som jag mår så är jag tack och lov bra nog att inse vilken underbar familj jag har och det bästa av allt, jag kan uppskatta den också. Ska bara bli lite bättre på att tala om det, men jag tror nog ändå att de vet hur mycket jag älskar dom.

Isaac x 3

2008-11-16T18:48:00.007+01:00

Jag håller på att lära mig gimp, vet att dom inte är symetriska, men kul är det :).

Blivande sjalpappa

2008-11-12T11:04:00.003+01:00

Orkar inte blogga om hur sjuka vi är mer, så jag passar på att visa allra finaste Isaac istället. Han har ju sett hur mamma (och pappa) gör med lillebror så då ville ju han också. Nallen fick äran att bäras av den stolta killen. Visst kommer han att bli en alldeles utmärk sjalpappa! :D

Dubbla doktorsbesök och vattenlekar

2008-11-10T20:26:00.005+01:00

Idag var både jag och storebror till doktorn, Isaac har mest troligt ett elakt virus men han kan ändå gå på dagis imorgon om han inte är sämre. Jag har kaross-problem (ja, han sa så!), jag har galet ont över revbenen och utanpå magen. Mest troligt har jag haft en virusinfektion som inte vill släppa och har satt sig utvändigt. Så jag har fått medicin, ska äta den i två veckor och hoppas att alla mina knasiga problem släpper. Skönt ändå att vi är friskare än vi trodde.

Igår hade vi allmän rengöring av hela familjen och storkok. Grabbarna badade och det behövdes verkligen, dom älskar verkligen att bada båda två och det är så skönt att ha ett badkar att stoppa ner dom i. Desutom är det ju ganska gott att se hur bra dom leker tillsammas. Sen gjorde jag vi hemmagjord pizza och medans jag och G stökade i köket fick Isaac stå vid vasken och leka, kul hade han, kolla bilden!

Kaniner, kaniner, kaniner

2008-11-08T18:00:00.005+01:00

Äntligen har jag gjort något av det vit/beiga kanintyget. Isaac älskar tights just nu men det är inte så lätt att hitta snygga som sitter bra på en smalis utan blöja. Så jag passade på att testa ett mönster jag har hemma, tur det för dom blev riktigt bra och han är supernöjd!

Har länge velat göra en raglantröja av det orange kanintyget (som alla andra) och nu när det var så kul att sy igen så tog jag tag i det också. Mönster hade jag inget, så jag följde en god väns råd och kopierade en befintlig tröja som sitter bra. Tur jag följde det rådet, blev faktiskt riktigt nöjd! När jag lika var i farten så blev det ett par tights till, det är aldrig fel att matcha :).

Nu ska jag bara göra något åt lillebror också, har bestämt mig för att det faktiskt är ganska gulligt när syskon matchar. Japp, har blivit en SÅN mamma ;).

Slut

2008-10-30T20:03:00.002+01:00

Jag känner mig helt slut! G har blivit sjuk igen, hög feber och allmänt risig, så då måste jag ta ansvaret för barnen. Tur vi hade en lekdate idag med Mimpen och hennes flickor, vi var där mellan 9.30 och 14.00, skönt! Sen somnade båda pojkarna när vi kom hem och G sov så jag fick en mycket välbehövlig egenstund med tystnad. Men nu är jag helt slut, har fortfarande ont i magen och känner mig tjock i halsen, så tyvärr ser jag inte fram emot helgen :(.

Regn

2008-10-28T18:38:00.005+01:00

Det är tydligen inget fel på mig, jag har bara ont i magen...

Ont igen

2008-10-27T09:06:00.002+01:00

Har ont i magen igen. Egentligen har det inte varit helt bra sen i augusti men jag har inte orkat ta tag i det. Igår kväll började det plötsligt göra tokont, det har inte riktigt släppt i dag så nu har jag äntligen ringt gyn. Sköterskan tyckte definitivt att en läkare skulle kolla på mig, hade tur och fick en återbesökstid idag efter lunch.

Läkarbesöket gav inte så mycket, ja förutom att hon ansåg att det inte var ett gyn.relaterat problem då. Så jag måste fösöka med något annat, ska ringa vc imorgon och försöka där men är inte speciellt hoppfull. Antagligen så kommer de inte ens tycka att jag ska få en akuttid, får väl en läkartid i december om jag har tur. Känns som att jag får lära mig leva med smärtan och acceptera att det är ett återkommande inslag i min vardag numera.

Det här hjälpte inte direkt upp mitt humör men, ja, ja, what to do?

Nya byxor

2008-10-26T13:23:00.002+01:00

Isaac älskar tights och byxor med fickor just nu. Såklart att grabben ska få byxor med fickor och eftersom han verkligen behövde nya jeans, han har ju vuxit ur alla sina andra, så tog mamman helt sonika och sydde honom ett par jeans i muddbyxemodell med fickor. Det enda lilla negativa är att jag hade kunnat sätta fickorna lite högre, men han är nöjd och glad ändå och det är ju det viktigaste. Han fick faktiskt ha på sig dom i fredags till dagisfotograferingen och mamman fick beröm för dom fina byxorna av dagisfröken, sånt är kul!

Jag blir TOKIG!!!

2008-10-22T17:49:00.002+02:00

Isaac håller på att driva oss till vansinne! Hela han är som ett enda litet stort TROTS! Vad sjutton gör man när dom håller på så här och snälla säg att det bara är en fas som han går igen om just nu. Om han ska hålla på så här i fortsättningen så går vi under.

Det är ju tur att han där emellan faktiskt kan vara världens gulligaste men han gör det väldigt svårt för oss att komma ihåg för det mesta numera. Lägger in en fin bild på honom så vi ska komma ihåg att han egentligen är världens underbaraste Isaac.

Nytt utseende igen

2008-10-19T23:07:00.004+02:00

Kom på att jag inte vill vara svart, jag vill vara vit! Så nu tester jag det här utseendet ett tag framöver.

Jag gillar verkligen inte den här årstiden! Barnen är konstant förkylda, vädret är hemskt, det är kallt och trist och jag blir nästan alltid deppig. Nu har jag ju tack och lov lite hjälp i form av små vita piller men ändå, jag riktigt känner i kroppen hur depresionen försöker få fästa i mig och ta över min tillvaro.

Det är nog mycket därför jag ändrade färg på bloggen igen, jag behöver ljus i mitt liv, speciellt just nu!

Privata tankar

2008-10-18T22:42:00.004+02:00

Det här är ju faktiskt min privata blogg, så just därför bode jag väl kunna skriva mina mest privata tankar, eller hur?

Dumt nog så har jag inte riktigt vågat det, mycket på grund av att jag inte vet vilka som faktiskt läser den här bloggen och för att allt är så lätt att hitta via internet idag. Ja, det finns vissa som jag helst inte vill ska få tillgång till mina tankar, bilder och mig. Men nu har jag bestämt mig för att det får vara nog! Jag ska baskemig inte behöva vara rädd och gömma mig, det är faktiskt inte jag som har gjort något fel, så det så!

Så just därför tänker jag gör ett högst privat inlägg (förlåt älskling att jag hänger ut dig och dina föräldrar nu, om du blir alltför sårad så tar jag bort det).

Om ca en månad ska vi på bröllop, då kommer G:s föräldrar upp och ska vara barnvakter. Det är jättesnällt av dom att komma hit upp bara för det och det är bra att barnen får träffa sina farmor och farfar. Men jag mår dåligt, är stressad, nervös, dippar lite och har lite svårt att sova, allt detta kom efter vi bestämde att dom skulle komma upp. Det tog ett tag att reda ut men nu vet jag varför jag känner så.

Vad jag än säger eller gör så kommer dom aldrig att tycka att jag har agerat rätt gentemot mina föräldrar. Det känns som att det inte spelar ingen roll vad jag än har blivit utsatt för, jag har ändå inte rätt att förvägra som mina barn. Jag ska vara så pass rättvis att jag säger att jag inte vet detta med säkerhet, det är såhär jag känner och upplever det. Men det är nog illa, det river upp sår i mig som jag kämpat så hårt med att försöka hel, sår som antagligen aldrig riktigt kommer att läka, eller åtminstone sår som kommer att lämna djupa och ful ärr kvar i mig för alltid, så som ingen liten flicka någonsin borde få.

Jag har egentligen en ganska bra relation till mina svärföräldrar men det ligger tyvärr en hel del ilska under ytan också. Ilska från min sida som bottnar i känslor av svek, anklagelse och dömmande. Svärfar tycker jag är en dålig mamma, i alla fall till I och att han är pappig är helt och hållet på grund av något fel som jag har gjort. Svärmor mer eller mindre antydde i sommras att vi skulle kunna vara kapalbla att aga våra barn, hon tycker vi är för hårda i vår uppfostran. Att vi har snälla, trygga, duktiga och glada barn som inte lever rövare och inte kan uppföra sig, till skillnad från kusinerna, det spelar tydligen ingen roll.

Jag blev faktiskt riktigt chockad men lyckade ändå få ur mig att något sådant skulle jag/vi verkligen aldrig göra, speciellt som jag själv blev slagen som barn (inte ofta/regelbundet, men det hände). Önskar att jag hade kunnat säga till henne att hon dels inte ska lägga sig i vår uppfostran och hur som helst så skulle VI i alla fall aldrig kunna ställa av våra barn vid vägen uppe i fjällen och åka iväg med bilen så att de ända upp i vuxen ålder är rädda för att bli ifrånåkta! Desutom så skulle jag aldrig kunna skrika till mitt barn att dess syskon blev ju bra så hur kunde det bli så jävla fel på dig?!

Jag antar att jag ibland skulle vilja upplysa dom om att dom inte alltid har agerat så jäkla rätt och de inte alltid har varit så underbara föräldrar. Men eftersom dom är G:s föräldrar och den enda släkt vi har så så biter jag ihop, ler och försöker ta ansvar för mina känslor genom att inse att de är just mina känslor. Det är egentligen inte så illa som det låter, men det här är något som har legat och skavt inom mig och nu var det dags att låta det få komma ut.

Jag ska börja ventilera lite mer så kanske jag börjar sova lite bättre, men det jag kanske allra mest borde ventilera är jag inte redo att släppa upp till ytan, i alla fall inte än...

Ny dator

2008-10-17T18:40:00.008+02:00

Wheiiiii! Idag kom älsklingen hem med en present till mig. Jag har fått hans gamla dator, så nu har jag en egen Mac! Den har ju sina små (hrmm) skavanker efter att ha blivit tappad i golvet några gånger, men det gör absolut inget, I löööv my Mac. Dessutom har han installerat om den så att den bara är för mig :).

Nu håller jag på att gå igenom allt skräp från min gamla dator, jösses vad man spar. Hittade den här bilden på mig och I, han var nog ca 9-10 månader. Kuriosa: jackan han har på sig har lillebror 7 månader nu :D

Isaac och mamman

Passar på att testa ett nytt utseende på bloggen ett tag...

Sjukstuga

2008-10-13T22:24:00.004+02:00

Har vi här just nu.

Hela familjen är mer eller mindra snoriga, jag och Lucas är mest förkylda, G och I klarar sig hyfsat än så länge. I var inte ens snorigast på dagis.

Jag har haft så jäkla roligt i helgen, på lördagen var jag medbjuden på en bröllopsfest. Brudparet hade redan gift sig, vigseln skedde i augusti på Cook öarna och en fest har varit i Paris för brudens släkt och vänner och nu var det brudgummens släkt och vänner som fick festa.

Det var min underbara kompis Janet som bjöd med mig eftersom hon är en singelpingla för tillfället och jag känner brudgummen lite också. Vi hade turen att få det trevligast sällskapet man kan tänka sig. Ett supergulligt par som också är f.d LTU:are :D.

Är egentligen alldelse för trött för att blogga så jag bryter nu och återkommer en annan dag.

Storkillen blöjfri

2008-10-04T13:33:00.016+02:00

Jag är så stolt över vår Isaac! Egentligen höll han på att bli blöjfri redan för ett år sedan men då började han på dagis och det blev ett rejält bakslag. Sen hjälpte det inte att jag var gravid och trött och G jobbade så vi pottade honom inte speciellt mycket. I sommras gick det väl sådär och under sensommaren så har vi bara låtit honom vara utan hemma. Sen när han blev sjuk och fick vara hemma i nästan två veckor så har det gått undan, så nu är han helt blöjfri på dagtid, han sover till och med lunch utan blöja! På dagis går det tydligen hur bra som helst och det är aldrig problem när vi ska någonstans. I morse när han vaknade så var han så stolt att han inte hade kissat i blöjan, "inte tissa blöbla". Så vi har bestämt att om han är torr imorgon också ska han få slippa blöjor nattetid, han vill ju egentligen inte ha blöjan :D.

Arg, ledsen och besviken

2008-10-01T20:14:00.003+02:00

Häromdagen var jag förbi på min gamla arbetsplats, jättekul att träffa alla och säga hej, tänkte jag. Jo tjena, det blev inte alls som jag hade tänkt det. Fick nämligen veta att den personen som står innan mig på LAS-listan hade blivit erbjuden sitt gamla jobb (desutom hade personen innan den också fått tillbaka jobbet), men ingen har sagt något till mig. Nä istället verkar de ha gjort en habrovinkel och valt att gå via ett annat bolag för att kunna ta in någon annan än mig. Till saken kanske hör att jag nyligen hade fått L när detta var aktuellt men ändå.

Visst jag vet inte hur tankegångarna har gått och hur turerna har sett ut, men det känns inte så kul att få hör att de har anställt någon ny och jag har inte ens blivit tillfrågad. Visst det har helt säkert gått lagligt till så jag har absolut inget att komma med (har varit i kontakt med facket), men moraliskt och känslomässigt så känns det verkligen inte rätt. Känner mig faktiskt ganska beviken på att min gamla chef och mina f.d kollegor inte sagt något eller puschat för mig. Man känner sig ju lite lurad, som att alla har vetat men ingen har sagt något till mig. För när jag nu börjat fråga om det så blev dom flest märkbart störda och obekväma.

Jag ska ringa han som varit ansvarig för rekryteringen och hör hur de har resonerat och varför jag inte ens blev tillfrågad. Vet att man inte ska dra förhastade slutsatser men det är svårt att inte känna att jag blev överhoppas, utmanövrerad, ignorerad och dissad för att jag var/är mammaledig. Eller så var jag helt enkelt inte tillräckligt bra.

Känns så jäkla tråkigt att få reda på det på det här sättet också!

Lekparken

2008-09-23T21:29:00.006+02:00

Isaac är fortfarande sjuk, han hostar väldigt mycket och på nätterna hostar han så han kräks. Men idag var vi till läkaren med honom, han har ingen infektion och vi fick hostmedicin utskrivet så nu ska han förhoppningsvis kunna sova bättre.

Trots att man är sjuk skadar det inte med frisk luft, så idag packade jag ihop mina barn och promenerade bort till lekparken på östermalm. Väl där fick vi lite trevligt sällskap, men i väntan på dom passade jag på att fota pojkarna med mobilen, blev riktigt fina bilder.

Sötaste bröderna

Lucas sitter på bordet

Lucas i snurren

Dag 6

2008-09-21T19:48:00.002+02:00

I morgon kommer älsklingen hem!!!

Idag har varit ganska bra, Isaac sov jätteläng i morse ända till åtta! Lucas vaknade vid halv sju, jag steg upp gav honom mat och sen var han nöjd med att ligga och leka så jag fick faktiskt slumra nästan en timme till. Ändå har jag varit så trött så trött idag, kanske för att jag vet att G kommer hem imorgon.

Vi tog det lugnt på förmiddagen, barnen sov lunch ganska sen och jag sov lite också. Sen gick vi iväg till lekparken på östermalm och träffade några vänner. Vi hade så tur att vi blev bjudna på middag också fick jag hjälp att se efter barnen, så skönt med ett till par ögon och en extra famn, TACK A och B!

Nu sover Lucas och Isaac ligger och hostar, jag sitter framför tv:n och har ont i huvudet som vanligt, hoppas det släpper snart. Jag ska försöka gå och lägga mig tidigt ikväll, men känner jag mig själv (och det gör jag ju :) så kommer jag att fastna i någon dålig film eller serie så klockan ändå blir alldeles för sent.

Skulle blogga om något mer men det försvann...

LÄNGTAR TILL I MORGON!!!

Dag 5

2008-09-20T19:57:00.002+02:00

Natten var riktigt hygglig, Lucas vaknade bara en gång och Isaac sparkades inte så mycket. Tyvärr så tyckte I att det var morgon 06.30 och när mamman inte ville vakan så väckte han lillebror så att båda kunde övertala mamma att stiga upp.

På morgonen kom fina fröken H hit igen så jag fick duscha, TACK! Desutom följde hon med oss och handlade så nu har vi så vi klarar oss tills pappan kommer hem. Måster ju berätta om ett telefonsamtal jag fick i morse också. Det var M som ringde för att kolla att jag var hemma, hon hade nämligen skickat maken att komma förbi oss med mat. Hon ville ju bjuda oss och när vi inte kan åka till dom så fick maten komma till oss, hur gulligt som helst! Sen vill jag bara förtydliga mig att operationen som jag nämnde i det här inlägget inte gäller någon av mina pojkar utan M:s lilla gullis Melvin.

Idag lyckades vi faktiskt sova luch alla tre, jätteskönt och välbehövligt men jag var nästan tröttare efteråt. Sen kom Lina, Anton och Emmeli och Ronja hit och gjorde oss sällskap. Vi lyxade med kinamat, mums! Det märktes att Isaac är sjuk, han ville leka men orkade inte riktigt. Som det ser ut nu så får han nog vara hemma från dagis på måndag, synd för jag hade sett fram emot att han skulle få vara där, både för hans och min skull. Men jag vill ju inte att han ska bli sjuk igen bara för att jag är trött.

Nu har jag däckat i soffan, har så jäkla ont i ryggen och i munnen har fått två blåsor i underläppen, blä! Längtar tills på måndag!

Dag 4

2008-09-19T21:16:00.003+02:00

Hurra! Febern har börjat ge med sig, Isaac har varit mycket piggare idag och kan har kunnat äta lite mat. Enda nackdelen är att de stunder han har varit piggare så har han trotsat en hel del, kanske mamma har daltat lite väl mycket med honom...Men det får man faktiskt när ens lilla älskling är jättesjuk, så det så! Nu hostar han nåt fruktansvärt men han är så duktig och tapper min lilla, stora kille.

Idag fick mamma lite vuxet sällskap också, vännen A kom över en stund och såg till att jag inte ble helt koko av att bara vara hemma med barnen ensam. Har insett att det inte är sunt att inte få träffa ändra vuxna.

Min räddning de här dagarna har varit sjalarna och Ergon, speciellt som att I inte har velat gå själv och har velat vara mycket i famnen. En av gångerna när jag skulle ner i tvättstugan hade jag Lucas i sjal på magen, Isaac i Ergo på ryggen och tvätten på axeln, gissa om jag kände mig som en packåsna.

Nätterna är fortfarande jobbiga, L vaknar flera gånger och är ganska stökig och I kommer över och snurrar och sparkas, men det är ändå ok. I natt när I låg brevid mig och snarkade så var det faktiskt tom lite mysigt.

Nu kan jag avslöja att min älskling har vunnit ett pris! Jag vill kalla det "best in show" men egentligen heter det "best presentation award", det är tydligen väldigt prestigenfyllt och sånt som man skriver i sitt CV. Hur som helst så är vi väldigt stolta över duktiga pappan! Isaac sa idag "mej yckom pappa", ganska så gullig, första gången jag hört honom säga att han tycker om någon annan, G blev jätteglad när jag berättad det.

Förhoppningsvis är vi så pigga att vi kan ta oss ut en sväng imorgon, hoppas, hoppas!