Jag har förlorat

kampen om livet. Jag har slutat försöka trampa vatten och hålla mig flytande. Jag har låtit det svarta mörkret omsluta mig och nu sveps jag med. Jag har ingen ork och ingen krat kvar att kämpa mer, jag vill dö.

Jag som är så rädd för döden för dom i min närhet önskar inget annat för mig själv. Jeg vet att jag har massor att leva för, jag vet att jag har ett bra liv, jag vet att jag borde vara lycklig, men ändå vill jag bara dö.

Hade det inte varit för mina barn hade jag gett upp kampen mot döden för länge sedan. Tyvärr är inte ens det faktum att jag inte vill lämna dom det som håller mig tillbaka, för jag vet att dom skulle få det bra med sin pappa. Det är att jag inte vill lämna dom med stämpeln att deras mamma tog livet av sig. Så jag brukar fantisera om att bli överkörd istället.

Jag vet att det är hemskt att ge upp, jag vet att jag är självisk och feg som vill dö, men jag orkar bara inte mer. Det känns som att mitt liv är en ständig kamp för att bara orkar leva och tyvärr så kommer det nog alltid att vara så. Jag önskar att jag kunde få sudda bort det förfölutna för kasta bort allt gammalt bagage och bara börja om, här och nu. Men så funkar det ju inte, jag är ju den jag är och jag tycker inte om mig själv.

Jag har ett mörker och en smärta inom mig som aldrig vill försvinna, det blir mindre ibland men nu håller det på att äta upp mig inifrån och det finns inget jag kan göra, jag vill bara få dö.