Bloggar från Övik

Vi är nere i Övik på lite ledighet, just nu bloggar jag från svärmors MacBook. Tycker det är så häftigt att hon skaffade sig en egen dator på äldre dar och att det så blev en Mac.

Det är alltid skönt att vara här nere, imorgon kommer vi dessutom att vara i stugan. G är nere och trixar med det nya jobbet så jag och barnen är hos svärisarna och får hjälp, mycket uppskattat av hela familjen.

Det enda smolket i bägare är min jäkla ångest, den ligger på lur hela tiden och vill inte försvinna. Hoppas faktiskt att jag ska få ångestdämpande sen så jag kan lura bort den i bland i alla fall.

Nä nu ska jag gå och titta på Isaacs regnbåge, min stora kille har ju lärt sig att fylla hela pappret med färg :).

Tack

Alla för dom fina kommentarerna i föregående inlägg. Känns skönt att höra av andra föräldrar att jag agerade "rätt". Ni värmer mitt ledsna, asitiska-mamma-hjärta!

Dagisfröken som tog hand om det hela hade faktiskt kommit fram och prata med G om saken dagen efter. Undrade hur det var med mig, hon hade sett att jag blev ledsen. Hon berättade att hon tagit upp saken med barnens föräldrar, den en hade reagerat "rätt", blivit ställd och upprörd. Den andra hade försökt skylla på att de bara är barn och inte förstod, tyckte inte att det var så allvarligt. Det hade hon avfärdat och påpekat att dom var mycket väl medvetna om att det dom sa var fel och sårande!

Dagis känns plötsligt lite tryggare igen när men vet att det finns sådana dagisfröknar!

Rasism på dagisgården

Idag när jag hämtade Lucas på dagis (för en gångs skull och G hämtade I) så möttes jag av rasism. När vi skulle gå kom två barn cyklandes mot oss, och precis när jag skulle stänga grinden hör jag hur en av dom säger: Hej plattöga!

Blev så ställd, visste inte vad jag skulle tycka, tänka och känna. I normala fall hade jag gått därifrån för att sen gräma mig över vad jag borde ha sagt. Men nu så tog jag ett djupt andetag, tittade barnet i ögonen och följande hände:

Jag: Vad kallade du mig?

Barnet: Ingenting..

Jag: Jo, men jag hörde ju att du sa något.

Det andra barnet: Hej plattöga var det.

Jag: Vart har du fått det ifrån, vem har lärt er sånt?

Sen kom som tur vad deras dagisfröken och undrade vad som stod på.

Jag svarade lugnt: dom där två sa "hej plattöga" till mig.

Hon blev väldigt bestört och började fråga barnen vad som hänt, varav det andra barnet sa: det var inte jag! Hur som helst hon skötte det bra och jag stannade kvar för att förvissa mig om att hon skulle berätta det för föräldrarna.

Sen tog jag Lucas i famnen, gick in för att möta G och I och började gråta. Hade aldrig kunnat drömma om att en 4-5 åring skulle säga en sådan sak. Tur att det var Lucas och inte Isaac som vad med mig, han är fortfarande för liten för att förstå vad som hände. Är fortfarande omtumlad och har lite svårt att smälta det hela. Dessutom skär det i mammahjärtat om det är sånt som förekommer på dagis, mina barn ser ju inte ut som alla andra och det har dom ju från mig.

Inga nya mediciner...

Nä, tydligen anser dom att man inte kan medicinera bort allt, vilket jag är fullt medveten om. Så nu är det upp till mig att må bättre med det jag har, punkt!

Kontaktpersonen frågade vad jag ville ha av dom, mitt svar var: Jag vill få slippa må som jag gör nu, slippa ha ont i hjärtat, slippa den smygande ångesten och få sova ordentligt. Så jag skulle vilja ha något mer stämningshöjande, kanske bara för en kortare period så jag kommer upp på en stabilare och högre plattform och ev någon annan insomningstablett.

Som sagt nä, det finns ingen bättre insomningstablett att ge mig, inte ens någon som gör att jag kan få slippa, baksmälle-effekten dagen efter, ingen stämningshöjande att ge mig, inte ens för en kort period så jag tar mig igenom hösten och inga andra medicinera så skulle kunna fungera bättre. Istället ska de sänka den ena så jag kanske kan få slippa lite illamående, vilket i och för sig är bra, men varför inte ge mig något annat istället??

Jag går till en terapeut, en gång i veckan, hon är dessutom sjukgymnast så vi jobbar med det kroppsliga också. Det är inte som att jag bara sitter hemma och vill att medicinerna ska göra allt jobb.

Hur kan man säga, nä nu får du klara dig själv, vi kan inte hjälpa dig mer? Jag har försökt förklara hur min vardag ser ut, förstår inte riktigt vad mer jag ska kunna göra. Det är ju inte som att inte vill orka ta mig för saker, orka vara med mina barn, orka höra av mig till vänner och orkar, orka. Tydligen är det inte nog för att få mer hjälp, antar att kontaktpersonen inte tycker det är tillräckligt för, man måste ju utgå ifrån att läkaren bestämmer utifrån hennes bedömning.

Så nu vet jag inte vad jag ska ta mig till, plötsligt känns det riktigt hopplöst. Vet inte hur många gånger jag suttit och gråtit i G:s famn och sagt: jag kanske aldrig blir bättre än så här. Tyvärr verkar det som jag fick rätt. Jag ska inte göra något dumt, jag lovar! Men just nu skulle jag bara vilja ge upp, vilja få slippa allt det här, slippa utsätta min familj för mig, slippa få finnas.

Hur i helvete ska jag orka?

Nya mediciner och ännu mera insikter.

Hade ett möte med min kontakt på Närpsyk. idag, vi pratade om mina mediciner och hur jag mår. Kom fram till att det inte riktigt funkar som det är nu, hon skulle prata med min läkare och höra hur vi ska göra.

Det känns bra att bli omhändertagen, tagen på allvar och få hjälp.

Vi hann prata lite också, eller jag pratade om sånt som jag knappt ens var medveten om. Eller snarare har jag nog förträngt vissa saker som nu i höstdeppigheten kommit fram. Bland annat att jag alltid har haft problem med relationer, alla typer av relationer. Mitt motto när jag var yngre var: Hellre såra än såras och hellre lämna än lämnas. Inte så trevligt och verkligen inte roligt att minnas.

Det slog mig också hur mycket G faktiskt har räddat mig. Både från mina föräldrar men också från mig själv, mitt gamla jag som inte ens var JAG. Han är den första som fått mig att känna mig älskade för den jag är, som visat att han älskar mig så mycket att han inte lämnar mig vad jag än gör, den första som verkligen tagit sig innan för mitt skal och fått mig att verkligen förstå och bry mig om konsekvenserna av mitt handlande.

Hur sjuk jag än är så är jag numera den som jag alltid velat vara och den som andra nog alltid trott att jag är. Det känns i alla fall bra i allt jobbigt som tynger mig för stunden.

F.d vänner...

Fick veta igår att en av mina då allra bästa vänner ska ha barn. Jätteroligt för dom, men det gjorde lite ont att inte ens veta en sån sak. Sen slog det mig att hon inte vet något om mig heller numera.

Hon flyttade för ca tre år sen och sen dess har vi tappat kontakten helt. Det finns många orksaker till det och jag vet att alla inte beror på mig. Kan ändå inte låta bli att tänka, tänk om, jag hade ansträngt mig lite mer, jag offrat lite mer, legat på mer, insisterat mer, inte släppt taget.

Å andra sidan så har jag faktiskt inte saknat henne under de här åren, mitt liv har snurrat på i en väldig fart och vi har levt helt olika liv. Dessutom har jag haft turen att det har kommit in nya fantastiska människor i mitt liv så jag har inte hunnit sakna en som faktiskt släppte taget om mig också.

Jag önskar henne all lycka och är uppriktigt glad för hennes skull, kan tänka på alla våra roliga minnen och sakna det och henne. Men inser nu när jag skriver att det inte gör så ont som jag trodde det skulle göra. För den här vänskapen har ju inte direkt avslutats, den bara rann ut i sanden och det händer ju faktiskt ibland, utan att man (jag) har gjort något fel.

Lyckopiller

Skulle vilja ha lyckopiller, gärna mycket också, eller egentligen bara tillräckligt för att få slippa vara ledsen mest hela tiden. Skulle bara behöva en paus från att vara ledsen.

Utåt sett kan jag vara nästan normal, jag kan åka på stan, träffa någon och inget märks på mig, sen när jag kommer hem är jag så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Sover dåligt, drömmer mycket knäppa drömmar och vaknar ledsen.

Skulle vilja få skriva ett glatt och roligt inlägg, den här bloggen är ju så ledsam att en störtskur av regn är muntrare :(.