Det svänger fort, men helgerna är bra

Nu känns livet lite lättare, men det känns fortfarande inte bra i magen så jag har fått en remiss till sunderbyn för att kollas igen. Men idag har det gjort ganska så ont så jag ringer nog själv imorgon iställer för att vänta på att de ska ringa mig. Konstigt och skrämmande hur fort det kan svänga, i förre veckan så var jag verkligen helt under ytan, men som tur var verkar helgerna gå bättre än veckorna. Fast idag fick vi veta att beskedet från kommunen vi väntat på var positivt, hurra! Det lyfte en rejäl tyngd från mina axlar.

Nä nu ska jag blogga om något lite roligare för en gångs skull, de två senaste helgerna, bjussar på lite bilder också.

Förra helgen var det full rulle. På fredagen var vi och fotade Lucas hos danielphoto där vi har tagit massor av fina bilder på Isaac. Sen drog vi ner till stugan för att gå på fest på lördagen och dop på söndagen. Där emellan hann vi träffa vännerna Åströms, farmor och farfar och alla kusinerna.

Isaac tyckte det var lite jobbigt att sitta stilla i kyrkan, Lucas bara sov.

Presenten bestod bla av detta: Hemmasydd badcape med matchande napphållare samt ett fint pussel som inte kom med på bild.

Nu i helgen som var bytte vi däck på lördagen, eller Pappan bytte, Isaac hjälpte till, jag övervakde och Lucas sov i sjalen. Storebror var så duktig att det bestämdes att han skulle få glass, men eftersom vi var ute så tidigt hade inte Max öppet (ja vi skulle äta glass på Max). Vi styrde kosan mot skokanonen för att köpa nya vårskor till Isaac. På väg dit insåg vi att Macedonken var öppet och frågade om han ville äta glass där istället, då säger vår duktiga kille "nä, äpple" han ville ha äpple istället för glass! Gissa om vi var stolta föräldrar som glatt köpte en fruktpåste till honom. Två par skor blev det också, gympadojor och sandaler till sommaren. G fick sig äntligen ett par stövlar också, jag har för små fötter så det fanns inget till mig.

På söndagen gick Isaac helt själv ända ner til Willys, det tog visserligen ca 50 minuter men ändå, han gick själv! G skulle egentligen testa ståbrädan men han ville knappt åka på den. Skönt att vet att han orkar om det behövs, nu behöver vi inte fundera på om han orkar gå upp på stan. Sen köpte vi en cykelhjälm till honom och han fick prova åka i cykelsadeln med pappa för första gången, det var en stor hit, han sken som en sol. Tyvärr fick vi inte med det på bild.

Isaac hjälper till och ansvarar för bultarna (kolla i övre hörnet vad fint han ställt upp dom)

Hjälper pappa och inspekterar verktyget

Slänger in en bild på när jag myser med mina söner, dom är verkligen helt underbara och vi är verkligen lyckligt lottade, jag och G, som har fått så fina barn. Jag älskar min härliga lilla familj

Jag myser med mina grabbar

Jag orkar inte en millimeter till

Idag var en riktigt dålig dag, jag vet att det inte märks på mig hur det egentligen är ställt, antar att jag är duktig på att spela duktig och sen kraschar jag i min ensamhet.

Allting känns så jäkla hopplöst och jag känner mig så jäkla ensam.

Om jag är ledsen så vill jag bli tröstad, inte få upptryckt i näsan vad som är vettigt och logiskt. Det kanske jag kan lyssna på sen när jag inte är ledsen längre. Är det för mycket begärt att man bara ska få känna att det är ok att vara oresonligt ledsen och upprörd, är det för mycket begärt att kunna få lite medlidande, för mycket begärt att slippa höra att det man känner är fel när man är ledsen? När ska jag någonsin få känna att jag har rätt till mina känslor? Kommer jag någonsin få det jag behöver? Har jag för höga förväntningar?

Jag är så trött, på allt! På att kämpa utan att det ger nåt, på att försöka och försköka och hoppas och hoppas på att Nu, nu kommer det att blir bra och ordna sig. Jag är trött på att vrida och vända på mig för att vara duktig och andra till lags. Trött på att jag blir så ledsen för att andra är dumma, för att jag tar åt mig så lätt. Framförallt är jag trött på att känna mig så förbaskat misslyckad och värdelös.

Det snurrar så mörka tankar i mitt huvud att jag nästan blir lite rädd för mig själv. Jag är så slut att det är som att kroppen håller på att domna bort och hjärnan är som en enda gröt. Skulle behöva trycka på pausknappen och få en brejk från allt.

Mera mediciner

Måste jag äta, har blivit ordinerad en ny penicillinkur, så nu ska jag äta den i en vecka. Det visade sig att jag fortfarande har en urinvägsinfektion som inte ger med sig, trots dom dubbla kurerna jag fick förra svängen. På ett sätt känns det skönt för nu har jag fått svart på vitt att jag inte bara inbillar mig att det är nåt fel. Men samtidigt känns det jättejobbigt att måsta äta mer tabletter, både för att jag är så dålig i magen och för att det jag helt enkelt inte vill behöva mer mediciner.

Kanske inte så konstigt att jag känner mig sliten, det ska ju egentligen vara nog tufft att "bara" får barn. Men nu är jag less, vill få vara pigg och orka med mina grabbar. Läggar in en bild för att påminna mig själv om att det är värt all smärta när man har så fina barn som vi.

Mammas älsklingar

Underbara fantastiska vänner!

Det har jag!

Jag kanske inte säger det eller ens lyckas visa det, men jag uppskattar verkligen mina vänner, för att ni finns för att ni bryr er och för att ni är ni!

Jag mår faktiskt lite bättre nu, eller det känns som att det sakta men säkert kanske börjar gå åt rätt håll. Det är fortfarande svajjigt, men nu svajjar det i alla fall på en lite högre nivå än tidigare. Dessutom så har det ju faktiskt flyttat in en liten ängel hos oss, en stundtals högljud, bråkig, krävande men alldeles underbar ängel som förhoppnings vis kan hjälpa till att läka såren i mitt hjärta.

Igår när jag låg på soffan och tittade ner var det detta som mötte min blick

...

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men jag måste få lufta mig på något sätt. Det är som att jag faller och faller och faller djupare och djupare ner i det svarta hål som ibland suger in mig. Jag VET att jag inte borde falla just nu men det hjälper inte, snarare tvärt om. Ja, jag har en fantastisk man, två underbara barn och allt gick ju faktiskt bra. Men jag mår inte bra! Jag vill bara sova, gråta eller stirra tomt framför mig. Jag vill inte träffa någon, jag vill inte se, inte höra, inte bry mig, jag vill inte ta hand om någon, jag vill inte laga mat, jag vill inte äta, jag vill definitivit inte äta mer mediciner, jag vill ingenting!

Ja, jag vet jag borde prata med någon, men jag vet inte vem jag skulle vilja prata med, jag vet inte vad jag skulle säga. Jag har verkligen tappat fotfästet och jag hittar ingen balans.

Är jag deprimerad? Kanske, jag vet inte, svårt att säga pga alla hormoner.
Är det någon fara med mig? Nej, jag tror inte det, är bara ledsen.
Är det något någon kan göra för mig? Nej, inte som jag kommer på.

Jag är så trött...

Ömsom vin och ömsom vatten...

Ja det har verkligen varit upp och ner de senaste två veckorna. Förlossningen gick faktiskt jättebra, lördag den 22/3 kl 16.44 kom världens finast lillebror som äntligen har fått ett namn, Lucas. Han var lagomt tung, 3510 g och lagomt lång, 50 cm vi mådde alla toppen efteråt och ammningen såg ut att funka bra den med. En liten kul kuriosa är att storebror också är född lördag den 22:a kl 17.22. Väl hemma lullade vi på i en mysig bubbla och jag kännde mig verkligen pigg och lycklig!

Men sen kom bakslaget, först fick jag såklart väldigt såriga bröstvårtor, sen kom mjölkstockning med hööög feber som inte gick att häva, sen började jag även få lite ont i livmodern. Helgen den 29-30/3 var som i ett töcken av smärta, tårar, sömn och uppgivenhet. På måndagen fick jag som tur var tag på min noréasköterska och fick komma upp på sunderbyn och ta prover. En timme efter att vi kommit hem ringde hon och uppmande oss att komma tillbaka på en gång! Jag hade en snabbsänka på 213 (ska visst vara under 5 för att vara bra...) så det var bara att läggas in och få penicillin intravenöst. Jag var visst sjukare än jag trodde, förutom mjölkstocking var det en riktigt kraftig infektion i livmodern. Inte helt ovanligt men inte så vanligt heller enligt läkaren (hmmm, vad säger det om mig eftersom jag fick det med Isaac också...). Vi fick ligga inne måndag-fredag och tyvärr så fick jag ge upp ammningen. Äter fortfarande mediciner och G är hemma med mig, försökter ta en dag i taget men det är inte alltid så lätt.

Nu avslutar jag det här med lite uppiggande bilder som utlovat!

Alldeles nyfödd

Första bilden på bb

Sover gott i plastbaljan

Hemma, första mötet med storebror

Världens finaste Lucas