Galet stressigt

Har vi här just nu.
Det här är första och sista gången jag är gift med någon som håller på att doktorera! Vet att han är hemma bra mycket mer än andra blivande doktorer men ändå, det är inte rätt och riktigt att bara få träffa sin man 2-3 timmar om dagen. Det är inte rätt att barnen inte får träffa sin pappa mer än 2-3 timmar om dagen. Speciellt inte när deras mamma är knäpp och frånvarande.

Ja, jag vet att jag inte är knäpp men mitt i allt detta så höll jag på att trilla dit igen. Fick åka upp till sjukhuset akut och blev ordinerad doshöjning. Kanske den börjar hjälpa nu, hoppas verkligen det för dagarna har varit som ett jäkla lotteri. Ska jag gråta idag? Hur många gånger ska jag gråta idag? Kommer jag att gråta före lunch?

Fast nu har jag ju haft nästan tre ok dagar i rad. Svärmor skrattade när jag sa det och tyckte det var härligt att vi kunde se det positiva i det hela. Förklarade att det är så vi har det just nu, två ok dagar i rad är en riktig seger och vi försöker se segrarna, hur små de än är.

Just det ja, svärföräldrarna är här nu, tar hand om barnen så de slipper sommardagis. Det är helt makalöst snällt av dom att vara här uppe i två veckor för att hjälpa till, det är ovärderligt för oss. Det är inte lätt att be om hjälp, men samtidigt är jag inte den lättaste att hjäla. Det är svårt att blotta sig, att acceptera hur någon annan tar hand om våra barn när jag ändå är där, att inte göra för mycket och att inte känna sig dum.

Men idag är jag i alla fall inte dum.

Slutkörd

Vi är hemma igen, men jag orkar inte blogga, är helt slutkörd.
Semestern var bra men hektisk, som vanligt.
Har kännt att det är på väg utför ett tag nu,
var upp så sjukan igår och fick träffa en läkare.
Så nu har vi höjt dosen ytterligare, känns lite sådär
när jag eg åt maxdos sen innan. Men det är ju
bättre än antidepressiva. Fast vem vet, jag kanske
behöver dom också tillslut.

Man känner sig ju som ett hopplöst fall.

Återkommer en annan dag när jag har lite mer energi.
Då ska jag kika in till mina vänner och se hur de har det.

Mata myggen

Nu har vi äntligen semester och sommarlov.

Imorgon drar vi ner till stugan i två veckor, två veckor utan tv, datorer och mobiltäckning. Bara vara, ta det lugnt, leka med barnen, besöka loppisar och mata myggen såklart. I år är första sommaren som vi inte ska hålla på att renovera. Inte för att det inte behövs utan för att vi ska prioritera annat, som att få lite egentid maken och jag :).

Ha det så gott så hörs vi om två veckor.

Förlåtelse

Jag kommer aldrig att kunna förlåta mina föräldrar. Dom som är starkare än mig och förlåter oförätter beundrar jag mycket, framförallt för deras mod. För det krävs faktiskt mod för att förlåta för man låser upp och blottar en gömd del av sig själv. Jag har inte det modet.

Många har sagt till mig att det vore det bästa om jag kunde förlåta, för annars kommer jag nog aldrig att kunna gå vidare. Det får gå ändå, för jag kan faktiskt inte och ska jag vara ärlig så vill jag inte heller, jag vill inte vara så stark och modig att jag måste förlåta vanvård, psykisk misshandel och övergrepp.

Dessutom så törs jag inte heller, jag törs inte låta dom komma ens en micromillimeter i närheten av mig och mina barn, för då är jag rädd att tappa kontrollen och fastna i deras sjuka värld igen. Men jag hatar dom inte, jag känner bara stor sorg och ännu större rädsla.

Sen är det faktiskt väldigt svårt att förlåta någon som inte ens ber om det...