Vad är det för fel på mig?

Min mans ena bror och hans fru tycker uppenbart inte om mig.

När vi träffas så hälsar de knappt på mig, med de andra är det tjabba, tjena hallå! och de sitter och surrar glatt. Dom gånger vi är nere och alla samlas så är jag den enda som de inte pratar med. Jag har fått kanske, en, spontan fråga under dom här åren. När jag försöker prata med dom, eller frågar något får jag oftast enstaviga svar och aldrig frågor tillbaka. Men nu är det i alla fall lite bättre, i början tittade de inte ens åt mig.

Men en av de saker som sårar mig mest är det bristande intresset för mina barn. Lucas har de knappt ens hälsat på, tror bara att de har sett honom på bild trots att vi träffats flera gånger sedan han föddes. Allt som oftast har möten med dom slutat med att jag gråter efteråt för jag blir så ledsen. Jag har ingen aning om vad jag kan ha gjort för att de ska tycka så illa om mig.

Nu kommer dom att komma upp till makens disputationsfest, festen är om ca tre veckor och jag mår redan dåligt över det här. Trots att det kommer att vara massor av våra vänner som jag vet tycker om mig så förstör dom, deras negativa energi påverkar mig så mycket och jag kan inte skaka av mig det.

Sen gör det inte saken bättre att deras tre barn är några av de mest ouppfostrade barn jag träffat och jag ororar mig på allvar över vilka saker som kommer att gå sönder när de är här. För deras föräldrar bryr sig inte, säger inte ifrån. Ursäckt lär vi nog inte heller få, har inte fått det tidigare.

Men jag vet ju hur det kommer att bli, jag kommer att le och låtsas som ingenting och sen kommer jag att kracha och gråta. Vet att det inte är rätt och inte bra för mig, men det är ändå makens bror och jag vill för allt i världen aldrig komma mellan dom. Och eftersom G inte riktigt förstår detta då han aldrig sett något så finns det inte så mycket att göra. Då kryper jag hellre ihop och är artig de gånger vi träffas. Behöver bara få skriva av mig lite.