gråten lurar hela tiden och tårarna vill inte sluta rinna.
Axlarna kryper uppåt,
klumpen i magen blir större och större.
Känns inte som att någon förstår,
hur kunde det bli så här?
Jag som äntligen var på väg åt rätt håll,
ångesten hade hållit sig borta och smärtan lika så.
Nu vill jag bara fly, tankar på att bara resa mig upp och gå,
iväg, någonstans, bort, kommer krypandes.
Försöker mota bort, försöker förklara, försöker överleva.
Jag vill bara hem, hem till tryggheten.
4 kommentarer:
Du... det är inte den senaste tidens stress som hunnit ifatt helt enkelt?
Mina tankar går i samma banonr som Sindarins... Fast jag tror oxå att osäkerheten kring framtiden är den stora boven i detta!
Kram Lina
Hur går det?????
/Lina
Tänker på dig. Ta det lugnt vännen, allt ordnar sig.
kramkramkramkramkram
Skicka en kommentar