Privata tankar

Det här är ju faktiskt min privata blogg, så just därför bode jag väl kunna skriva mina mest privata tankar, eller hur?

Dumt nog så har jag inte riktigt vågat det, mycket på grund av att jag inte vet vilka som faktiskt läser den här bloggen och för att allt är så lätt att hitta via internet idag. Ja, det finns vissa som jag helst inte vill ska få tillgång till mina tankar, bilder och mig. Men nu har jag bestämt mig för att det får vara nog! Jag ska baskemig inte behöva vara rädd och gömma mig, det är faktiskt inte jag som har gjort något fel, så det så!

Så just därför tänker jag gör ett högst privat inlägg (förlåt älskling att jag hänger ut dig och dina föräldrar nu, om du blir alltför sårad så tar jag bort det).

Om ca en månad ska vi på bröllop, då kommer G:s föräldrar upp och ska vara barnvakter. Det är jättesnällt av dom att komma hit upp bara för det och det är bra att barnen får träffa sina farmor och farfar. Men jag mår dåligt, är stressad, nervös, dippar lite och har lite svårt att sova, allt detta kom efter vi bestämde att dom skulle komma upp. Det tog ett tag att reda ut men nu vet jag varför jag känner så.

Vad jag än säger eller gör så kommer dom aldrig att tycka att jag har agerat rätt gentemot mina föräldrar. Det känns som att det inte spelar ingen roll vad jag än har blivit utsatt för, jag har ändå inte rätt att förvägra som mina barn. Jag ska vara så pass rättvis att jag säger att jag inte vet detta med säkerhet, det är såhär jag känner och upplever det. Men det är nog illa, det river upp sår i mig som jag kämpat så hårt med att försöka hel, sår som antagligen aldrig riktigt kommer att läka, eller åtminstone sår som kommer att lämna djupa och ful ärr kvar i mig för alltid, så som ingen liten flicka någonsin borde få.

Jag har egentligen en ganska bra relation till mina svärföräldrar men det ligger tyvärr en hel del ilska under ytan också. Ilska från min sida som bottnar i känslor av svek, anklagelse och dömmande. Svärfar tycker jag är en dålig mamma, i alla fall till I och att han är pappig är helt och hållet på grund av något fel som jag har gjort. Svärmor mer eller mindre antydde i sommras att vi skulle kunna vara kapalbla att aga våra barn, hon tycker vi är för hårda i vår uppfostran. Att vi har snälla, trygga, duktiga och glada barn som inte lever rövare och inte kan uppföra sig, till skillnad från kusinerna, det spelar tydligen ingen roll.

Jag blev faktiskt riktigt chockad men lyckade ändå få ur mig att något sådant skulle jag/vi verkligen aldrig göra, speciellt som jag själv blev slagen som barn (inte ofta/regelbundet, men det hände). Önskar att jag hade kunnat säga till henne att hon dels inte ska lägga sig i vår uppfostran och hur som helst så skulle VI i alla fall aldrig kunna ställa av våra barn vid vägen uppe i fjällen och åka iväg med bilen så att de ända upp i vuxen ålder är rädda för att bli ifrånåkta! Desutom så skulle jag aldrig kunna skrika till mitt barn att dess syskon blev ju bra så hur kunde det bli så jävla fel på dig?!

Jag antar att jag ibland skulle vilja upplysa dom om att dom inte alltid har agerat så jäkla rätt och de inte alltid har varit så underbara föräldrar. Men eftersom dom är G:s föräldrar och den enda släkt vi har så så biter jag ihop, ler och försöker ta ansvar för mina känslor genom att inse att de är just mina känslor. Det är egentligen inte så illa som det låter, men det här är något som har legat och skavt inom mig och nu var det dags att låta det få komma ut.

Jag ska börja ventilera lite mer så kanske jag börjar sova lite bättre, men det jag kanske allra mest borde ventilera är jag inte redo att släppa upp till ytan, i alla fall inte än...