Luften har gått ur

Ja, så känns det nu efter mitt blottande av sanningen. Jag känner mig som tom och stressad på samma gång. Tom för att jag är helt tömd på energi och stressad för att jag känner pressen från mig själv att ta tag i detta nu.

Jag drömmer väldigt mycket nu när jag väl somnar, så sömnen blir inte så rogivande, för oftast drömmer jag om mina föräldrar. Deras ansikten tornar upp sig framför mig, dom blir större och större och kommer närmare och närmare och sen kan jag inte andas.

Inser när jag surfar runt på andra bloggar att det finns många där ute som kämpar på med både det ena och det andra. Det känns lite tryggt att det finns dom som förstår min smärta, eller snarare förstår att det kan göra så ont innom en. Som förstår hur det är att kämpa med något och som förstår hur det är att ha det jobbigt. Samtidigt så inser jag ännu mer vilka otroligt kassa föräldrar jag har haft och jag skulle ha gett nästan vad som helst för att ha fått känna mig trygg.

Det är en av de saker som håller mig kvar i livet, mina pojkar, dessutom vill jag inte att de ska behöva leva med att deras mamma tog livet av sig, så därför kämpar jag på. Faktiskt så pass att jag gav tabletterna jag gömt, ut-i-fall-att, till G och bad honom gömma dom för mig. Det var väl bra?

Hoppas att jag ska orka förgylla mina inlägg med lite bilder snart.