söndag 1 februari 2009

Sanningen

är den att jag har tagit avstånd från mina föräldrar för att jag har blivit utsatt för övergrepp som liten. Där är det, den smutsiga, otäcka sanningen.

Minnen, eller känslorna började smyga sig på mig när jag var gravid med Isaac, en dag vaknade jag i panik för jag hade drömt att mina mor skulle hålla mitt barn och pussa på honom, då fick jag panik, det gjorde fysiskt ont inom mig och jag kunde knappt andas av rädsla för att jag inte skulle få tillbaka mitt barn från mina föräldrar. Ringde Gustav och bara grät i telefonen, han kutade hem och fick trösta mig. Det var min första panikångestattack, den första av många.

Det var där det började, minnen om allt annat dumt de gjort började bubbla upp, hur de aldrig har ställt upp när det har gällt, aldrig har satt mitt bästa främst, aldrig har kunnat be om ursäkt för något. Det här är bara en liten del i allt som är min barndom, personligen tycker jag det är hemskt nog, men jag hade alltid en gnagande känsla av att det var något mer, något hemskare, som lurade där under.

Önskar att jag inte hade haft rätt, men tyvärr hade jag ju det. När jag var gravid med Lucas, så bestämde jag mig för att ta tag i mina minnen, gick i gestaltterapi och fick massor med hjälp. Där i terapins trygga rum släppte min kropp äntligen fram minnen av övergrepp, fysiska, minnen, som känslan i kroppen, klumpen i magen av rädsla, öbehaget i huden och mina små händer som försöker fösa bort större händer och sen en alldeles tom känsla och mörker och jag är ensammast i hela världen.

Det här är jättesvårt att hantera. En dagen vill jag låssas som ingenting, men det har jag ju gjort tillräckligt i mitt liv, andra dagar vill jag jaga sanningen, hela sanningen in i minsta detalj. Det finns dagar när jag vara vill gråta, när jag är arg, ledsen och besviken, på livet, på varför jag måste ha det här också i bagaget. Sen har jag faktiskt dagar när det är riktigt bra också, när jag kan vara stark och tänka att, NEJ, det här ska inte få knäcka mig, det är trots allt bara en liten del i det stora hela som är mitt liv och mitt liv nu är ju så oändligt mycket mer än det där.

Det är bara så förbaskat svårt ibland att vara positiv, att resa sig upp och gå vidare, just nu kryper jag mest fram, men det är ju bättre än att vara död.

10 kommentarer:

Marlene sa...

ord räcker inte till :-( Kram

Kristina sa...

*kramar*

Cattis sa...

ord räcker verkligen inte, Skriv, skriv. Det kommer lite lite lindring för varje dag även om det inte känns så alltid.

Cattis

Anonym sa...

Älskade vän.
Någonstans långt bort har du ju alltid vetat. Nu är det uppe vid ytan. Det är en bra sak! Det är läkande! Men det kommer att riva och slita länge. Längre än du tror du klarar av. Men vet du? Du är här. Du är här nu. Varje sekund som du lever vidare, utan dem som skadat dig, så vinner du emot dem. De har inte längre makten och kontrollen. Den har du. Och jag är så glad att du äntligen har fattat tyglarna och är redo att rida besten framåt, i DIN riktning.
Me love you, darling! Bara ett telefonsamtal bort, det vet du. Strongt som fan av dig, att skriva om detta. Jag beundrar dig.
Kramar från oss tre.

Cattis sa...

God morgon, Glömde skriva i inlägget igår att dina bilder är fantastiska...

Cattis

Anonym sa...

You go girl!
Skönt att få det ur sig eller hur? Även om det bara är dom som verkligen vet vem du är "in real life" som kan "ta till sig" det du skriver...och som (förhoppningsvis) tänker; Va?! inte hon?! det hade vi ingen aning om..då hade vi ju gjort ALLT för att hjälpa..
Men det är så sant som det är sagt: Tänk om OM inte fanns..då flyga korna över vägen (eller det är kanske ett lokalt skämt här i Skåne?! hehe)
Ger dig en "energikram" :D

Anonym sa...

Älskade vän... Det är ju detta jag anat men hoppats att jag skulle ha fel. Jag beundrar dig som vågar skriva detta, så att alla kan läsa. Vi kan aldrig förstå vad du gått och går igenom men vi kan finnas här och lyssna och prata när du behöver!

Största kramen
Lina

marmoria sa...

Vi är många som varit ungefär där du är nu. Det går att gå helare och sannare igenom. Ta vara på dina fina vänner och bana din egen väg.

Sofie B-C sa...

Jag hittade just din fina blogg via SkrivPuffen, och blev likt de andra djupt rörd över dina insiktsfulla och samtidigt sorgliga rader. Din verklighet är en del av både min personliga, professionalla och skrivande bakgrund & vardag. Utifrån de erfarenheter jag dragit är rätten man ger sig att vara arg, det mest avgörande steget för läkandet - som ju faktiskt kommer om man låter det komma. Du har mycken erfarenhet att ösa ur. Det ska bli spännande att följa ditt skrivande. Lycka till med arbetet på alla plan, från Sofie

Sindarin sa...

Jag snubblade hit via någon annan blogg och det du skriver berör verkligen. Inget någon kan säga lindrar den smärta du bär med dig och jag hoppas verkligen att du har eller i framtiden hittar sätt att ändå bearbeta det onda så att det inte drar ner dig i framtiden. Ett sätt är ju att helt enkelt skriva om det. Bloggen erbjuder en viss anonymitet och gör det ibland lättare att skriva om saker man annars inte kan hitta modet till att berätta för människor.
All värme till dig.
/Sindarin