Sanningen

är den att jag har tagit avstånd från mina föräldrar för att jag har blivit utsatt för övergrepp som liten. Där är det, den smutsiga, otäcka sanningen.

Minnen, eller känslorna började smyga sig på mig när jag var gravid med Isaac, en dag vaknade jag i panik för jag hade drömt att mina mor skulle hålla mitt barn och pussa på honom, då fick jag panik, det gjorde fysiskt ont inom mig och jag kunde knappt andas av rädsla för att jag inte skulle få tillbaka mitt barn från mina föräldrar. Ringde Gustav och bara grät i telefonen, han kutade hem och fick trösta mig. Det var min första panikångestattack, den första av många.

Det var där det började, minnen om allt annat dumt de gjort började bubbla upp, hur de aldrig har ställt upp när det har gällt, aldrig har satt mitt bästa främst, aldrig har kunnat be om ursäkt för något. Det här är bara en liten del i allt som är min barndom, personligen tycker jag det är hemskt nog, men jag hade alltid en gnagande känsla av att det var något mer, något hemskare, som lurade där under.

Önskar att jag inte hade haft rätt, men tyvärr hade jag ju det. När jag var gravid med Lucas, så bestämde jag mig för att ta tag i mina minnen, gick i gestaltterapi och fick massor med hjälp. Där i terapins trygga rum släppte min kropp äntligen fram minnen av övergrepp, fysiska, minnen, som känslan i kroppen, klumpen i magen av rädsla, öbehaget i huden och mina små händer som försöker fösa bort större händer och sen en alldeles tom känsla och mörker och jag är ensammast i hela världen.

Det här är jättesvårt att hantera. En dagen vill jag låssas som ingenting, men det har jag ju gjort tillräckligt i mitt liv, andra dagar vill jag jaga sanningen, hela sanningen in i minsta detalj. Det finns dagar när jag vara vill gråta, när jag är arg, ledsen och besviken, på livet, på varför jag måste ha det här också i bagaget. Sen har jag faktiskt dagar när det är riktigt bra också, när jag kan vara stark och tänka att, NEJ, det här ska inte få knäcka mig, det är trots allt bara en liten del i det stora hela som är mitt liv och mitt liv nu är ju så oändligt mycket mer än det där.

Det är bara så förbaskat svårt ibland att vara positiv, att resa sig upp och gå vidare, just nu kryper jag mest fram, men det är ju bättre än att vara död.