jag hade fått växa upp med vettiga föräldrar.
jag hade fått känna mig älskad och uppskattad för den jag är.
jag hade fått slippa leva med mitt "bagage".
Ibland brukar jag böna G om att han ska drämma till mig i huvudet så jag tuppar av, så att jag kan få försvinna för en stund och har jag tur så minns jag inget när jag vaknar upp. Nä, jag vet att det inte funkar så och såklart skulle han aldrig göra nåt sånt! Men man kan ju få hoppas.
När jag var liten var jag sååå pappas flicka (konstigt??). Minns så tydligt hur jag idoliserade (heter det så?) min pappa när jag var liten, tyckte han var så stilig och duktig och stark. Ibland tycket jag inte att mamma förtjänade honom, hon var ju både överviktig, rädd och inte speciellt duktig på något, nä annat var det med mig, jag som var en så duktig flicka...
Det här gör mig illamående när jag minns det nu. Fy, fan rent ut sagt, det är så sjukt och smutsigt och hemskt! Känner mig så smutsig, det gör så ont.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag tycker att du skriver så fint om dina känslor. Även om det är jobbigt ärdet mycket bättre att skriva om det än att hålla det inom sig.
Cattis
Jag tycker oxå att det är jätte bra att du skriver om det du bär på!
Min första tanke när jag läste detta var hur det återigen känns som om utisidan var så himmla viktig för dina föräldrar, att man skulle vara så fin och såååå duktig!!! Jag avskyr ordet duktig... fast använder det allt för ofta för att jag inte har nått bra ersättningsord.
Vet att Os syster alltid haft duktighets-komplex och hon är jätte noga med att inte använda duktig när hon tilltalar sina barn för att de inte oxå ska ha en duktighets-stämpel att leva upp till.
Alla måste vi få falla och göra snedsteg ibland, allt vi gör blir inte rätt och allt vi gör är inte bra. Så är livet, för alla. Skillnaden är bara att vissa gör allt för att inte visa sina svagare sidor för andra... Jag misstänker att din pappa var sån.
Nu ska jag sy sista sömmen på en sak du ska få imorgon. Förvänta dig inget stort bara... Det är bara några små prytlar :-)
Kram Lina
SV: Tack, detsamma! :)
Hittade din blogg genom en kompis och har nu sittit och läst igenom alla inlägg som du skrivit.
Du skriver på ett gripande sätt, man blir berörd till och med så att det framkallar tårar.
Jag blir frusterad när jag ser vad du fått gå leva med, men jag blir samtidigt glad över att du har en man och två barn att leva för.
Du skriver på ett sånt himla fint sätt. Nu ligger du bland mina favoriter och kommer kika in här ofta. =)
Styrkekramar, Mikaela
SV: Tack, det känns härligt att höra :)
Kram
Skicka en kommentar