Jag vet faktiskt inte. Just nu är det mest sorg, smärta och ilska i blandad kompott. Bitterheten och hatet ligger på lur, men jag vill inte låta det ta över, vill inte bli en hatisk och bitter människa. Förlåtelse då? Tja, dels är det svårt att förlåta någon som 1: inte ber om förlåtelse. 2: inte ens anser att de har gjort något fel. 3: faktisk har beteet sig som dom har. Så nä, förlåtelse är nog inget alternativ, tur jag inte är religös.
Men en sak som jag vet att jag känner inför dom är att jag ser fram emot den dag de dör. Tycker själv att det är hemskt att "önska livet ur någon" men jag kan inte låta bli att känna att jag aldrig kommer att bli riktigt trygg och fri förän de är döda. Ja, vet att man inte ska förlita sig på det, men ändå, då är vi i alla fall fysiskt trygga, jag och mina barn.
Appropå barn, har tänkt mycket på min syster den senaste veckan, min storasyster som fastnade i tonåren mentalt, som tyvärr blev totalt beroende av våra föräldrar, som jag inte kunde skydda.
Vad jag önskar att vi hade haft en annan relation, att det hade varit hon och jag tillsammans, att hon hade följt med mig när jag bröt mig lös. Istället blev det tvärtom, hon blev ännu mer knuten till dom och jag blev elakingen som hon vände ryggen. Fast hon anser nog att jag vände henne ryggen och kanske gjorde jag det, men det var nog svårt att kämpa för mig själv, jag klarade inte att göra det för henne också, särskillt när hon inte ville själv.
Det som verkligen skrämmer mig i det hela är, tänk om hon har fått barn under de här 3 åren och tänk om det barnet är en flicka? Vem ska skydda henne? Det här gör så ont i mig att jag tror jag ska gå sönder.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Vissa saker kanske man aldrig kan förlåta någon, vissa sår sätts så djupt att dom aldrig kan läka. samtidigt, om du skulle hitta någon som helst förlåtelse i dig... kom ihåg att du ska göra det för din egen ro i sådana fall, inte för någon annans. Den enda person du ansvarar inför är dig själv. Alla andra får ta ansvar för sina egna handlingar på ett eller annat vis. I dina föräldrars fall så har dom förlorat en dotter och det är helt och hållet deras förlust. Jag menar inte att förringa det du varit med om på någost vis alls. Snarare påpeka att du ska tänka på dig själv och dom du har närmast dig och det dom andra har försakat på ett eller anant vis får dom leva med.
Sök dig till lycka och ljus snarare än mörkret, du har förtjänat glädjen som finns runt om dig.
dåtid är dåtid, framtiden är oviss, det vi vet är här och nu!! Kram
Tack för de uppmuntrande orden....
det kommer mera!!
kram
Men du, ska du inte ta kontakt med din syster? Tänk om hon bara ångrat sig att hon inte tog samma väg som dig? Kanske vill hon vara din yster på riktigt idag fast hon kanske inte vågar ta kontakt? Du kan ju skriva ett brev, där du berättar om varför du gjort som du gjort och ge henne en mailadress som hon kan skiriva till om hon vill kontakta dig? Då slpipper du ju lämna ut din adress eller telefonnummer.
Att du idag funderar över vad din syster gör är för mig helt naturligt, jag tror du saknar henne, eller i alla fall det hon hade kunnat vara för dig och din familj. Om ni båda vill så har ni ju alla möjligheter att få en fin relation i framtiden.
Kram Lina
Dr Phil pratar alltid om att förlåta för sin egen skull, för att man själv ska kunne gå vidare. Det betyder inte att man ska förlåta vad andra gjort mot en, men förlåta för att släppa taget och gå vidare.
Gör det som känns bäst för dig en dag i taget.
10st har jag nu!! snart halvvägs!!!
hihihi
Skicka en kommentar