Ensamhet och tillit

Det är så jäkla ensamt att vara jag. Hur mycket andra än bryr sig så är det ju ingen som vet vad jag känner och tänker, det blir rätt ensamt när tankarna snurrar igång.

Väntar på att få komma till någon och prata, tror verkligen att det kan vara bra just nu, har som ingen riktigt att prata med, samtidigt som jag visst kan prata med alla och kära. Men det är inte så lätt att släppa fram det där innersta och just det känner jag inte riktigt att det finns någon som kan ta emot.

Jag litar egentligen inte på människor, har alltid trott att jag har en så stor tillit till andra men det är bara strunt! Det är faktiskt G som har tvingat mig att inse att jag inte litar på någon, inte ens mig själv. Det börjar bli bättre och oftast litar jag på honom i alla fall, men i grund och botten så har jag en stor fet mur av reservartion innom mig. Eller, jag litar på andra men kanske bara till en viss gräns.

Kanske inte så konstig med tanke på hur min barndom sett ut, men det som känns mest fördjälvligt är ju att på grund av det så gör jag ju mig själv väldigt ensam mest hela tiden. Sen är det inte så kul att inse att andra blir sårade över min brist på tillit, ytterligare ett fel hos mig.
Ibland känner jag mig bara så sjuk!