onsdag 18 mars 2009

Funderationer

Varför drabbas vissa mer än andra?

Jag har alltid försökt intala mig att saker och ting händer mig, just för att JAG ju klarar av dom.
Men då kan jag inte låta bli att undra, är det jag som gör det till en självuppfyllande profetia?
Gör jag mig själv till ett offer?

Just nu snurrar många konstiga tankegånger runt i mitt huvud. Är så jäkla sliten, men som maken påpekade, har man inte sovit ordentligt sen i november så är det kanske inte så konstigt.

Vet att jag borde ta tag i att få en samtalskontakt, men jag står ju faktiskt i kö, det har jag bara gjort sen i, taaada, December! Snart tre månader alltså, tur man inte är sucid...

Skulle ju kunna kontakta gestaltterapeuten jag gick till förut, men av någon anledning så vill jag inte det. Visst skulle det säkert vara bra att få klarhet i många saker, men jag orkar inte med det just nu. Sist så kom det så mycket minnen och känslor att jag höll på att förlor min familj. Blev så introvert och självisk att maken, helt förståeligt, höll på att ge upp.

Nä, nu väntar jag ut sjukvården för att ge KBT en chans att hjälpa mig till en lite stabilare plattform. Kanske kan vi reda ut det där med om jag gör mig själv till ett offer eller inte, ska bli intressant att se.

6 kommentarer:

Sindarin sa...

Tyvärr är det nog lite så att den egna livsåskådningen bidrar till att man uppfattar sig själv som offer eller ej. Missförstå mig rätt här, ditt förflutna har försatt dig i en ofrivillig offersituation, det jag menar är härifrån och framåt. Vi betraktar ofta händelser ur vårt eget perspektiv och utifrån våra egna erfarenheter, vilket givetvis är självklart när man tänker efter. Ett slaget barn betraktar därför världen genom sina sargade ögon. Vad blir vackert då? Men jag får ändå en känskla av att du tar trevande steg mot att komma runt det förflutna och då inte genom att gömma undan det utan genom att bearbeta känslorna.

Att vara offer till exempel är ofta "frivilligt" och beror på hur vi "väljer" att hantera uppkomna situationer. Om du till exempel får en yxa i benet kan du antingen lägga dig och dö, som ett offer, eller uppsöka vård och förhoppningsvis repa dig från skadan (visst det var att generallisera men jag tror och hoppas att du förstår mitt resonnemang ändå).

Jag tror som sagt att du tar små steg i rätt riktning hela tiden och även om klättringen är lång upp från traumats mörka hål så ska du komma ihåg att varje steg uppåt är ett steg närmare det vackra ljuset.

Det blev som vanligt en massa svammel här, hoppas du kan gallra lite och få ut något vettigt ur det =)

Sindarin sa...

Sv: Vad glad jag blir när jag läser ditt svar och om svammel får dig att nyktra till ska du veta att jag inte bara är dryg som Yes... jag är som en hel jävla burk antabus med ;-)

Skämt å sido, du går åt rätt håll och dina beslut är helt rätt för dig tror jag. Visst är det så att vi ibland behöver en liten knuff när vi stannar upp och tappar riktningen och det är där vår omgivning kommer in. Det finns massa människor med kompasser bara vi är vakna och vågar luta oss lite mot deras axlar.

Sträck på dig och gå ut och njut av solen, det har du förtjänat. Om solen går i moln får du sprida lite av din egen glans i stället =)

Anonym sa...

Vet att livet inte är så lätt för dig just nu och att tankarna snurrar omkring, men jag vill att du ska veta att förmågan att ge glädje till andra har du då aldrig tappat :-)

Jag känner mig fortfarande lycklig av vad du och övriga familjen gjorde för mig i lördags. Det var länge sedan jag hade så fantasktiskt roligt! Fnissar fortfarande åt stackarn som tappade sin skridskoskena på isen. Bambi...

Sindarin sa...

Sv: Jag har faktiskt gjort det... jag ska tillbringa förmiddagen i sängen och se om värken går över eller mildras i alla fall, sen ska jag ta itu med en surdeg till projekt jag ligger lite efter med på eftermiddagen här hemma, långt bort från alla kollegor, kunder och ringande telefoner =)

Det är kul att höra att jag lyckas lyfta dina mungipor lite grann =)

Sindarin sa...

Sv: Nä det ska gudarna veta.
Ja det kändes faktiskt som ett bra beslut, jag könner mig inge vidare. Sitter och funderar på om jag ska ta mig i kragen och jobba lite, eller slappa framför en film istället. Båda känns lika angelägna just nu =)

Cattis sa...

Många bra tankar till dig från dina vänner. Det låter nästan som det är Dr Phil ger dig råd. Ta till dig dem och var rädd om dig. Tänker på dig.

Vill du skratta lite gå in på min blogg och läs raggningsrepliker från tonåringarna.
Cattis