tar jag frammåt.
Var på återbesök på 32:an (det känns bättre att skriva/säga 32:an än psyk) igår och läkaren tyckte allt verkade bra med mig, än så länge funkar den nya medicinen så nu håller vi tummarna att jag inte kommer att tappa alla hud! Det är nämligen en otrevlig men tack och lov ovanlig biverkning av medcinen.
Den här gången har vi faktiskt blivit positvt överraskade av vården. Vi har fått träffa vettiga läkare, trevlig personal och blivit väl omhändertagna, saker som borde vara en självklarhet men tyvärr är ganska sällsynt i dagens samhälle.
Tänk att man aldrig är nöjd, som jag sa till maken igår, det är nästan jobbigt att må så bra som jag gör just nu. Dels är det så ovant och dels så känner jag mig lite dum eftersom jag ändå inte orkar hjälpa till mer. Jag VET att det bara är jag som inbillar mig men ändå, är ju rädd att G också ska ta slut. Han är ju som Sindarin skulle ha sagt min livlina - ring en vän + ganska mycket mer!
Sen känns det lite mysko att nu är jag inte deprimerad längre, nu är jag bipolär, lite sådär hipp som happ även om jag haft detta i halva mitt liv. En fördel är väl i alla fall om jag har förstått läkarna rätt att det är lättare att medicinera mot bipolär än depression.
Som sagt små trevande steg är det som gäller nu...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Fan va gött på ren svenska. Det bästa med frtåga publiken och ring en vän är att i verkliga livet är inte dom livlinorna förbrukade baa för att man utnyttjar dem... Don't you ever forget that ;-)
Sv: Man behöver inte ta allt på samma gång... man tar en sak i taget och framförallt när man känner att man är mogen och har orken att fokusera på det =)
Skicka en kommentar