Köpas för pengar och besvikelser

Läste fina Cattis blogg och insåg att jag, eller snarare mitt godkännande och erkännande har köpts för pengar. Jag har alltid täckt upp för mina föräldrar utåt, hållit skenet uppe att allt är fint och bra, att vi var en riktig kärnfamilj utan några som helst problem. Vi fick t.ex alltid väldigt mycket julklappar och väldigt dyra födelsedagspresenter. Så länge vi var beroende och på något sätt behövande av dom så fick vi saker. Vi blev beroende av dom både ekonomiskt och känslomässigt, dom som gav oss saker och som faktiskt älskade oss.

Jag insåg inte hur sjukt det var förrän jag träffade min man. Då började jag äntligen inse att jag, inte faktiskt, utan var älskad för den jag är, eller snarare för den jag vill vara. Det fanns någon än mina föräldrar som jag kunde lita på och som alltid skulle finnas där för mig, utan förpliktelser. Dessutom så lärde jag mig värdet av att verkligen klara sig helt på egen hand ekonomiskt och att det inte är rätt och riktigt att lev på sina föräldrar när man är över 30 år bara för att man inte fått lära sig något annat.

Det finns några saker som faktiskt svider lite extra fortfarande både ekonomiskt och känslomässigt, och det är inte för att jag inte fick pengar utan för vad de representerar.

Vårt barn
Det enda jag önskade mig av mina föräldrar till bebisen var att min far skulle göra en spjälsäng i oljad ek med standard bäddmåtten 60x120. Det viktigaste var att det skulle vara bättmått 60x120.

Efter många om och men var sängen färdig, efter att jag ringt och gråtit och undrat om jag skulle gå och köpa en istället eftersom det verkade vara så jobbigt. Fick några bilder på mail och det såg fint ut. Frågade om bäddmåtten för säkerhets skull, men så många gånger som jag sagt "bäddmått 60x120" så kunde det ju inte annat än stämma.

Det visade sig att han gjort yttermåtten 60x120. Jag blev så besviken, tårarna sprutade, nu passade inte spjälskyddet, det fanna ingen madrass som passade, inga sängkläder, det var fel, jag ville inte ha den, inte så. Inte en endaste gång bad han om ursäckt och erkännde att han hade gjort fel och inte en endaste gång erbjöd han sig att fixa till det. Istället fick jag höra att jag måste ha sagt fel, att det kunde ju inte vara så fartligt och att det var ju synd att jag inte ville ha denna fin säng som jag faktiskt bett om.

Men jag hade ju inte bett om detta, jag hade bett om en säng med bäddmått 60x120. Det enda jag bad om det fick jag inte och inget annat heller för den delen.

Mitt bröllop
När jag väl gifte mig så blev det borgerligt med endast två vänner som sällskap, jag var gravid, ville gifta mig innan bebisen kom och faktiskt få gifta mig för min skull och inte för någon annans. Det godkänndes inte! Mina kusiner som hade "riktiga" bröllop fick 5000:- var när de gifte sig, jag fick ett blombud med en anklagelse. Ganska så lite med tanke på att jag egentligen var lovad ett bröllop, pappa skulle ju så klart betala om hans döttrar gifte sig.

Vi hade först tänkt ha ett "riktigt" bröllop men det blev bara för jobbigt. Bland annat att jag tillslut var tvungen att fråga om de hade tänkt bidra med något och fick svaret att de skulle fundera på det och ev hur mycket. Visst vi skulle få pengar men långtifrån ett helt bröllop. Det gjorde ont när jag insåg att det bara hade varit tomma ord, både om betalningen av bröllopet och bidraget, för vi fick såklart inget när vi gifte oss som vi gjorde.

Pucko-Mick
Jag hade en pojkvän (PM) som misshandlade mig, eller ja, han lyfte upp mig och snörde in mig i väggen, fick lätt hjärnskakning och fina blåmärken. Ringde hem och grät hysteriskt, var rädd, hade ont och var rädd! Minns bara att de sa nåt i stil med att det var väl inte så farligt, när jag skrek att han hade lyft upp mig och kastat in mig i väggen, så frågade de vad jag ville? Ville jag att de skulle komma upp, att de skulle ringa någon, eller bättre hade jag inte någon kompis som jag kunde ringa? Jag ville ha föräldrar var instikt skulle ha varit att kasta sig i bilen och ta hand om sitt barn att stå för "...om någonsin gjorde oss illa" som vår far brukade säga. Jag ville att de skulle ta hand om mig och vilja göra det. Jag ringde en kompis sen.

Men min far kom faktiskt upp och hjälpte mig flytta, då toppade han det hela med att går fram till PM, lägga handen på hans axel och fråga hur han mådde. Jag förstår att PM inte tyckte det var så farligt, inte ens mina föräldrar verkade ju tycka det, jag fick väl skylla mig själv och så farligt var det väl inte. Tror faktiskt att något dog inom mig där och då.

Kickoff - helgen
När jag var 10 kanske så var mina föräldrar och jag inbjudna till en typ av kickoff, det var flera speciellt inbjudna från olika förtag, vi var på en typ av hotellanläggning. På kvällen var det middag och sen var dom vuxna och roade sig medans barnen fick vara på ett hotellrum och se på film.

Sonen till värdparet var ca 15 år, ganska så tjock och stor, definitivt större och starkare än mig. Han fick för sig att det skulle var kul att tafsa på mig. Han gjorde utfall mot mig, fick ner handen innanför min tröja och försökte ta mig på brösten, om och om ingen. Jag försvarde mig så gott det gick, försökte få honom att sluta, undrade varför ingen av de andra hjälpte mig, var rädd och visste inte vad jag skulle göra. Tillslut gav han upp när jag hotade med att gå därigfrån så fort jag kunde.

Jag visste ju att det han gjort var fel, så jag berättade senare för min mamma vad som hänt, hon sa nåt i stil med att det var ju inte så farligt. Och nästa dag var jag tvungen att gå och ta han och hans familj i hand och tacka för helgen. Där lärde jag mig att det var viktigare för mina föräldrar att le och låssas som ingenting än att ställa upp för sin dotter.


Jag kommer aldrig att bli som mina föräldrar och jag är stolt över att de aldrig kommer att få komma i närheten av mina barn.