Mentalt slut

Det tog på att skriva föregående inlägg.
Har varit helt slut och sliten. Samtidigt var det skönt att äntligen få ut mig det. Insåg att jag fallit tillbaka i gamla mönster och täck upp för dom än en gång, har som inte våga eller velat hänga ut dom, samtidigt som jag dragit mig för att skriva om det.

Det är väl så att när jag väl får det på print så inser jag hur sjuk det faktiskt är, i alla fall i min värld. Så sjukt att jag knappt kan tro att det är sant, ibland undrar jag nästan om jag inbillat mig allt, har min knäppa hjärna fantiserat ihop allt?

Nä, det har den inte, tyvärr har allt faktiskt hänt, och mer där till, så sjuka är dom på riktigt.

Naturen hade tydligen rätt i att dom inte skulle få fortplanta sig och inte var lämpliga som föräldrar. Tyvärr var de på pappret i alla fall lämpade att få adoptera. Fast jag är faktiskt väldigt tacksam att jag är adopterad, har alltid varit det, men ännu mer nu. Tack och lov att jag inte delar gener med dom!