Jag har ju trott att det är normalt att bli deprimerad två gånger per år, att humöret åker berg och dalbana, att vara lite tokig ibland och andra gånger inte orka gå ut. Att ses som den glada, utåtriktade, framåt tjejen som egentligen har världens sämsta självförtroende och självkänsla. Att inte vara värd att älskas så pass att någon vill stanna kvar när man inte är den där glada, framåt tjejen. Som inte klara av att plugga som alla andra och därför är dum i huvudet.
Nu har jag fått höra att det inte är normalt. Man ska inte behöva leva så. Tänk om jag hade fått hjälp för 15 år sen när det hela började, då kanske jag inte hade behövt gå halva mitt liv och tro att allt det där är normalt.
Samtidigt så har det ju gjort mig till den jag är idag, och idag börjar jag faktiskt bli lite stolt över mig själv. Eller snarare över det jag har, min familj, ett bättre liv, en ljusare framtid och trygghet för mina barn.
3 kommentarer:
Tänk så mycket du kan uppskatta allt det du kämpat för att uppnå med =)
Hm..ja vad är normal? och vem bestämmer vad som är en normal människa? Bättre att vara den man är när man inte blev som skulle..heter det ju! haha
Kramar
Du ska vara stolt över dig själv. Du har insikt i dig själv och med insikt kommer man långt.
kramkram
Tänker på dig.
Cattis
Skicka en kommentar