Hon flyttade för ca tre år sen och sen dess har vi tappat kontakten helt. Det finns många orksaker till det och jag vet att alla inte beror på mig. Kan ändå inte låta bli att tänka, tänk om, jag hade ansträngt mig lite mer, jag offrat lite mer, legat på mer, insisterat mer, inte släppt taget.
Å andra sidan så har jag faktiskt inte saknat henne under de här åren, mitt liv har snurrat på i en väldig fart och vi har levt helt olika liv. Dessutom har jag haft turen att det har kommit in nya fantastiska människor i mitt liv så jag har inte hunnit sakna en som faktiskt släppte taget om mig också.
Jag önskar henne all lycka och är uppriktigt glad för hennes skull, kan tänka på alla våra roliga minnen och sakna det och henne. Men inser nu när jag skriver att det inte gör så ont som jag trodde det skulle göra. För den här vänskapen har ju inte direkt avslutats, den bara rann ut i sanden och det händer ju faktiskt ibland, utan att man (jag) har gjort något fel.
2 kommentarer:
Man är alltid två i relationer och när dom rinner ut i sanden är det för att bägge parterna tillåtit att det skett. Så du ska inte känna dåligt samvete för det tycker jag, ni fyllde ett behov för varandra innan men nu är det behovet fyllt.
Håller med Sindarin om det hon skriver. Jag har tappat kontakten med många människor och jag sörjde det förr, men idag kan jag se att vi varit två och att då gick det som det gick när ingen höll kontakten.
På måndag ska jag få träffa en kompis som jag inte träffat sedan -97. Nu praktiserar jag i hennes dotters klass. Kul att få träffa en kompis från tonårstiden. Vi har ju hittat på en himla massa bus ihop. Men jobbigt att träffa henne när jag ska vara lärare och hon förälder, men det är den rollen jag tränar till så det ska väl gå bra denna gången får jag hoppas.
Många kramar till dig min vän,
Kramkram
Skicka en kommentar