Ja, det är vad jag har, en djup otäck depression.
Det är ett hemskt ord, ett hemskt tillstånd och en hemsk sjukdom.
Läkaren sa till mig att jag måste jämställa det med diabetes,
men för mig är det mest bara ett nederlag.
Jag skäms så otroligt mycket.
Min dödslängtan har dämpats, men jag ifrågasätter fortfarande min existens.
Får lätt panik och ångest, vill inte göra något alls.
Är inte redo att möta folk än.
Vi tar en liten stund i taget och än så länge är jag med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
kram!
Alva har lagt beslag på "haaaaren" som hon kallar den turkosa halsduken du sytt. Hon berättar för alla hon möter (på dagis) att Anneli har sytt den. Melvin får "inte haaaa den" som hon säger eftersom den är Alvas :-) Halskragen som jag köpte till A är inte längre att tänka på...
Kämpa på vännen, det blir bättre!
Kram
Kram vännen! Å du ska inte skämmas, aldrig, aldrig! Kram Lina
Gumman! Förlåt att jag varit så osynlig, har varit -och är på resande fot... Men så fort jag kommer hem kommer jag gärna och finns där för dig. Du kommer att klara det här, tilsammans med din underbara familj och dina fantastiska vänner. Du har massor att leva för vännen! Hör av dig när du vill prata/kramas/gråta/skratta så kommer jag på en gång... Jennie
Skicka en kommentar