STOPP!

Jag tillåter inte att ni får skada mig mer!

Just så skulle jag säga till mina föräldrar om de skulle få för sig att kontakta oss eller om jag skulle möta dom. Förhoppningsvis ska detta ge mig lite ro och göra så jag slipper ångetsattackerna.

Jag vill verkligen inte vara ett offer, men det är så förbaskat svårt ibland att mota bort den ensamma, sårade lilla flickan som finns inom mig. Det är svårt att inte vara arg och ledsen och tänka "varför måste JAG ha det här också i bagaget?".

Samtidigt så vet jag ju att det som har hänt har hänt och jag kan inte ändra på det. Men jag kan förändra nuet och det har jag faktiskt redan gjort. Tack och lov för det! Fick lite tankehjälp idag av en vän när jag berättade att tvivlen på mig själv poppar upp ibland. För jag insåg att om jag inte skulle ha gått på min magkänsla och gjort som jag gjorde, skyddat mina barn från dom, då hade jag verkligen aldrig förlåtit mig själv.

Tack alla mina underbara vänner som bryr sig om mig på riktigt och tycker om mig för den jag är. Det är hundratusen gånger bättre än ett par föräldrar som har betalat 50.000:- för mig och FAKTISKT! älskar mig.

Gustav is the sunshine of my lite, Isaac and Lucas is the apple(s) in my eye!

Jag vill vilja börja leva!

När man inte gör så mycket på dagarna så kan man surfa en hel del, det gör i alla fall jag. Är nog in på vissa sidor 5 ggr/dag. Aftonbladet är en sån sida som jag ofta kollar in när det är tråkigt, och tur var ju det för idag hittade jag den här artiken.

Den handlar om Björn och hur hans liv totalt förändrades när hans fru yngsta dotter omkom i lågorna efter en bilolycka. Som tur var lyckades han rädda sin äldsta dotter Ellen och nu har han börjat blogga om sin vardag och sina funderingar i allmänhet.

Nyfiken som man är kickade jag mig fram till första inlägget och kunde inte sluta läsa. Mycket av det han skrev gick rakt in i hjärtat, inte bara för att allt som de har varit med om är hemskare än man någonsin kan föreställa sig. Utan för att jag inser att om HAN kan gå vidare, välja livet och känna livsglädje, varför i hela helvetet ska inte jag kunna göra detsamma?

Jag har ju faktiskt min man och båda mina barn hos mig, jag/vi har ju faktiskt valt bort de hemska människorna som råkar vara mina släktingar. Jag lever, har fantastiska vänner och en alldeles egenskapad underbar familj. Vad mer kan man begära?

Jag har gett mig själv tid att bara vara, att bara existera och det är bra nog, man måste få göra så också. Men nu börjar jag faktiskt känna att jag vill börja vilja leva också, inte bara existera. Jag vill få vilja leva med Gustav och Isaac och Lucas, få finnas här på alla sätt och vis, få orka vara med, inte bara se på. Jag vill vilja välja mitt liv tillbaka!

Ja, jag vet att det inte kommer att bli tipptopp bara för att jag vill vilja, men det börjar i alla fall kanske gå åt rätt håll.

Peac and Love.

p.s Snart blir jag föresten Fru J på riktigt och det ser jag mycket, mycket fram emot! d.s

Vill inte längre dö...

...men jag vill inte leva heller.

Ibland gör det så ont inombords att jag tror jag ska gå sönder.

Tänk om jag aldrig blir bättre än såhär?

Jag kanske aldrig kommer att få se mina
pojkar växa upp. Jag kanske inte ens
kommer att vara här och så frön med
Isaac i vår.

Tänker att jag verkligen borde skriva upp
saker som jag önskar att pojkarna ska få
uppleva. Så kanske G kan göra det med dom.

Funderar på att köpa kläder för minst fem år
frammåt så att G inte ska behöva oroa sig för det.
Men då måste jag nog ta kort på lämpliga
kombinationer så det inte blir heltokigt.

Borde skriva upp alla recept som jag missat,
samt skriva hur jag gör inte hur det ska vara.
Det är så mycket som jag borde göra.

Jag har som sagt ingen dödslängtan längre.
Men jag har ingen livsvilja heller. Ingen ork,
inget självförtroende och ingen kraft.

Önskar att någon kunde knäppa med fingrarna
och gör allt bra igen.

Summa sumarum

Julen har spenderats i stugan och hos svärföräldrarna,
mellandagarna och nyår likaså.
Det var skönt att komma bort lite,
att slippa, tv, uppkoppling och täckning på mobilen.
Skönt för oss alla att bli omhändertagna,
få god mat lagad och serverad och få hjälp med barnen.

Fysiskt mår jag riktigt bra, medicinen verkar passa mig,
men samtidigt blir det jobbigt. För hjärnan är inte i närheten
av att vara med i matchen än. Och det är jobbigt att det
inte syns på mig hur jag egentligen mår.

Är inte lika folkskygg längre, det går bra att träffa folk,
men inte för mycket och för många på en gång.
Sover fortfarande väldigt dåligt, blir enormt trött,
speciellt när jag gjort något eller ska göra något.
Får fortfarande mina attacker när händerna domnar bort,
hjärtat rusa, jag svettas och kan inte andas,
panik tror det kallas.

Nu är vi i alla fall tillbaka i stan, det är också skönt,
men stressande, speciellt som att mina
sjukskrivningspapper inte hade kommit.
Hoppas verkligen att det inte blir något strul nu, det klarar jag inte!

Förlåt att jag inte hör av mig/svarar allt som oftast,
det är inte det att jag inte vill, det är bara det att
dom enklaste sakerna har blivit dom svåraste.
Men jag kämmpar fortfarande på.