Duktiga lilla flickan

Nästan alla flickor/kvinnor jag känner har en duktigt liten flicka inom sig, tack och lov tar inta alla lika stor plats som min, eller så kanske andra är bättre på att kontrollera henne än vad jag är.
Varför får hon ta så mycket plats, varför finns hon ens och varför kan man inte bara ignorera henne?

För mig är det nog mycket en ful ovana, jag är så inkörd på att vara den duktiga flickan att jag inte ens märker att hon tar över mer och mer förrän det är för sent. Men är man uppvuxen i ett hem där ytan är viktigast så kanske det inte är så konstigt. För mina föräldrar, speciellt min mor har det alltid varit viktigast hur det ser ut hemma och hur andra uppfattar en, än vad som egentligen är sanningen.

Jag vet att några av min självmordsförsök var riktigt desperata rop på hjälp, att de skulle få upp ögonen, eller snarare tvingas erkänna hur det faktiskt låg till. Att det skulle vara viktigare att hjälpa mig att må bra än vad grannarna skulle tro och tycka. Jag ville bara att de skulle se mig, se min smärta och reagera som normala föräldrar, göra allt i sin makt för att lindra den där smärtan, älska, bevara och beskydda mig.

Jag har alltid haft en känsla av att vara övergiven och att vara ensammast i hela världen. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle få dela mitt liv med någon, jag skulle få leva och dö ensam. Jo, det är sant! Så tänk att lilla jag äntligen fick lite tur i min väg, träffade Gustav och att vi har fått två underbara pojkar tillsammans. Nu tror jag faktiskt inte längre att jag är ensammast i hela världen, i alla fall inte hela tiden.

Vet att det blir hoppigt när jag skriver nu, men det är så mycket minnen och tankar som jag verkligen borde få ur mig, så då får det nog bli såhär. Strukturerad kan jag vara en annan dag.