Inget vettigt

har jag egentligen att skriva. Är förbaskat trött hela tiden, borde väl inte klaga efter det senaste halvårets brist på sömn, men tyvärr är man väl aldrig nöjd. Dessutom drömmer jag fortfarande verkligen sjuka drömmar.

Svärföräldrarna var upp i helgen, jätteskönt även fast ungarna var som tokiga. Hade ett väldigt långt samtal med svärmor där jag berättade det mesta om min uppväxt och mina sjuka föräldrar. Jag förstår till fullo att hon som en "normal" förälder har svårt att riktigt tro att andra föräldrar verkligen kan bete sig som dom har gjort. Jag har till och med svårt ibland att tro det och jag har ändå blivit utsatt för det.

Efter det så insåg jag hur mycket jag verkligen saknar en mamma, inte min mamma, men en mamma som älskar mig för den jag är, stöttar mig i vått och torrt, som man kan ringa när det krisar, som säger rätt saker när man är ledsen, som man kan anförtro sig till, som bryr sig, en mamma som bara finns där för mig.

Hoppas verkligen att jag har fått rätt diagnos nu så jag kan få rätt medicin och bli frisk. Jag vill aldrig att mina pojkar ska behöva sakna en mamma, det är hemskt!