Hänger inte riktigt ihop än.
Luras att tro att jag är bättre än jag faktiskt är.
Knoppen vill så mycket, kroppen protesterar.
Bakslaget kommer som ett brev på posten.
Smärtan river i kroppen, tårarna strömmar.
Skriker ut ångesten.
Gustav är där.
Håller om.
Tröstar.
Tar emot mig när jag faller.
Saktar blir det lättare att andas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Underbart att du har någon som dämpar fallen. Han är guld värd
Men kära lilla fallande ängel..det tar tid att läka ett stort sår..men det går att läka det och det är ju viktigast! Du måste ha tålamod..och inte se varje fall som ett nederlag! snarare ett fall i rätt riktning! och till slut är du hel igen.
Kramar dig
Sv: Det beror nog på hur man är lagd som person. Jag lägger hellre min energi på att njuta av livet än att njuta av en hämnd =)
Sv: Jag vet inte om jag skulle sträcka mig så långt som till att påstå att jag är perfekt =P
Skicka en kommentar