Galet stressigt

Har vi här just nu.
Det här är första och sista gången jag är gift med någon som håller på att doktorera! Vet att han är hemma bra mycket mer än andra blivande doktorer men ändå, det är inte rätt och riktigt att bara få träffa sin man 2-3 timmar om dagen. Det är inte rätt att barnen inte får träffa sin pappa mer än 2-3 timmar om dagen. Speciellt inte när deras mamma är knäpp och frånvarande.

Ja, jag vet att jag inte är knäpp men mitt i allt detta så höll jag på att trilla dit igen. Fick åka upp till sjukhuset akut och blev ordinerad doshöjning. Kanske den börjar hjälpa nu, hoppas verkligen det för dagarna har varit som ett jäkla lotteri. Ska jag gråta idag? Hur många gånger ska jag gråta idag? Kommer jag att gråta före lunch?

Fast nu har jag ju haft nästan tre ok dagar i rad. Svärmor skrattade när jag sa det och tyckte det var härligt att vi kunde se det positiva i det hela. Förklarade att det är så vi har det just nu, två ok dagar i rad är en riktig seger och vi försöker se segrarna, hur små de än är.

Just det ja, svärföräldrarna är här nu, tar hand om barnen så de slipper sommardagis. Det är helt makalöst snällt av dom att vara här uppe i två veckor för att hjälpa till, det är ovärderligt för oss. Det är inte lätt att be om hjälp, men samtidigt är jag inte den lättaste att hjäla. Det är svårt att blotta sig, att acceptera hur någon annan tar hand om våra barn när jag ändå är där, att inte göra för mycket och att inte känna sig dum.

Men idag är jag i alla fall inte dum.