Igår fick jag i alla fall ur mig lite, satt i soffan och bara kände hur ångesten kom vällande. Som tur var bad jag G komma och sen brast det, jag grät som om hjärtat höll på brista. Det jobbigaste var att barnen fick se det hela. De var så gulliga, försökte trösta, Lucas strök mig över håret, Isaac kröp upp brevid mig och höll om mig. G berättade det här för mig senare, när det var över. Det gör mig så ledsen att mina fina, fina, pojkar har en sjuk mamma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Men hon jobbar ju på att bli bättre
I morgon ska jag vara hemma hela dagen så om du orkar så ring, skriv eller kom hit om du vill! Vill du att jag kommer till dig så skriv ett sms så kommer jag så fort jag kan!
Bra att du fick ur dig lite i alla fall, att barnen fick se ska du inte lägga så mycket vikt i! Försök att skriva eller prata ännu mera, skriv dagbok om du inte vill skriva här om allt.
Kram på dig vännen!
var jag som skrev/lina
Känns bra att du ringde idag, ville bara säga det! Tänker på dig! Kram Lina
Bekymra dig inte om pojkarna, de klarar sig. Skickar styrka, hopp och kramar.
kramkram Catharina
Älskade vän, du har en award att hämta hos mig.
kram kram
Skicka en kommentar