Trött, så trött, så trött

Är helt slut, det känns nästan som att kroppen stänger ner. Det är jobbigt bara att formulera tankar och svar. Jag går verkligen på lånad energi, känner att jag måste hålla ihop ett litet tag till bara, vi skolar ju in lillen på dagis och det är en maassa måsten i veckan, måsten som inte kan struntas i. Tror jag ska stäna av telefonen i veckan i alla fall, orkar inte prata med någon och inte svara på sms just nu. Återkommer när jag har lite mer energi.

Mitt i kaoset

Slänger in ett inlägg mitt i kaoset, flyttkaoset alltså, måste passa på när det är lite lungt.
Vi flyttar ju i morgon, ska blir så skönt, en lgh på bottenplan, bra lekområde och mycket billigare.
Som tur var är farmor och farfar uppe och hjälper oss, grabbarna är saliga :). Försöker att bara vara och inte bli alltför stressad av allt som händer, försöker tänka på det roliga och fokusera på det positva. Fasiken vad jag svamlar, det märks att jag knappt kan sova.

Liten ängel - stort buller

Det är min Lucas, Lukis, Lucky Luke det!

Idag fyller han ett år och jag har varit alldels känslosam hela dagen, har njutit av de fina minnena som jag faktiskt har från dagen, minns känslan, den otroliga kärleken till det här barnet. Med Lucas har det varit så annorlunda, redan under graviditeten tillät jag mig att njuta mer och oroa mig mindre, Lucas är mammas pojke och det fantastiskt! MEN! Självklart älskar jag båda mina pojkar precis lika mycket och Isaac kommer att alltid att vara mitt hjärta, min förstfödda och min älskling.

Det är faktiskt ganska härligt att ta en tripp "down memory lane" när man för en gångs skull får minnas sköna känslor och trevliga minnen.

Grattis Mammas Älskling - Jag älskar dig!

Överkänslig

Har precis kommit hem från sjukgymnasten, har ju så ont i ryggen ibland att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Massage är inte ens att tänka på, bara någon rör ryggen så skriker jag.

Men nu har jag i alla fall fått vet att allt hänger ihop, kropp och själ och min kropp är överkänslig just nu för att min hjärna går på högvarv. Det var något fint ord han sa som jag inte kommer ihåg men jag klara tydligen inte ens av beröring, speciellt inte på överarmar, axlar och händer. Det kryper i mig bara jag tänker på det.

Hur som haver så skulle han höra med sina kollegor som är experter på området och kolla om de kunde ta emot mig, så det blir nog jättebra i slutändan. Känns i alla fall bra att ha börjat ta tag i det och att jag gör det jag kan för stunden.

Funderationer

Varför drabbas vissa mer än andra?

Jag har alltid försökt intala mig att saker och ting händer mig, just för att JAG ju klarar av dom.
Men då kan jag inte låta bli att undra, är det jag som gör det till en självuppfyllande profetia?
Gör jag mig själv till ett offer?

Just nu snurrar många konstiga tankegånger runt i mitt huvud. Är så jäkla sliten, men som maken påpekade, har man inte sovit ordentligt sen i november så är det kanske inte så konstigt.

Vet att jag borde ta tag i att få en samtalskontakt, men jag står ju faktiskt i kö, det har jag bara gjort sen i, taaada, December! Snart tre månader alltså, tur man inte är sucid...

Skulle ju kunna kontakta gestaltterapeuten jag gick till förut, men av någon anledning så vill jag inte det. Visst skulle det säkert vara bra att få klarhet i många saker, men jag orkar inte med det just nu. Sist så kom det så mycket minnen och känslor att jag höll på att förlor min familj. Blev så introvert och självisk att maken, helt förståeligt, höll på att ge upp.

Nä, nu väntar jag ut sjukvården för att ge KBT en chans att hjälpa mig till en lite stabilare plattform. Kanske kan vi reda ut det där med om jag gör mig själv till ett offer eller inte, ska bli intressant att se.

Ensamhet och tillit

Det är så jäkla ensamt att vara jag. Hur mycket andra än bryr sig så är det ju ingen som vet vad jag känner och tänker, det blir rätt ensamt när tankarna snurrar igång.

Väntar på att få komma till någon och prata, tror verkligen att det kan vara bra just nu, har som ingen riktigt att prata med, samtidigt som jag visst kan prata med alla och kära. Men det är inte så lätt att släppa fram det där innersta och just det känner jag inte riktigt att det finns någon som kan ta emot.

Jag litar egentligen inte på människor, har alltid trott att jag har en så stor tillit till andra men det är bara strunt! Det är faktiskt G som har tvingat mig att inse att jag inte litar på någon, inte ens mig själv. Det börjar bli bättre och oftast litar jag på honom i alla fall, men i grund och botten så har jag en stor fet mur av reservartion innom mig. Eller, jag litar på andra men kanske bara till en viss gräns.

Kanske inte så konstig med tanke på hur min barndom sett ut, men det som känns mest fördjälvligt är ju att på grund av det så gör jag ju mig själv väldigt ensam mest hela tiden. Sen är det inte så kul att inse att andra blir sårade över min brist på tillit, ytterligare ett fel hos mig.
Ibland känner jag mig bara så sjuk!

Bakslag och återhämtning

Hade ett rejält bakslag i veckan, så illa att min hjärna började göra upp dåliga planer igen.
Som tur var har jag en klok och tålmodig man som hjälper mig att sakta men säkert komma över och förbi detta. Men jag känner mig väldigt trött just nu och är allmänt seg i kroppen. Försöker att inte bli så rädd och skygg igen, det vill jag inte. Hade först stängt av telefonen, men nu är den på igen, ska inte isolera mig! Så jag har tvingat mig själv (och resten av familjen) att hitta på saker så jag inte bara kan vara hemma.

På lördagen gjorde vi en heldag utomhus i det fina vädret, vi gick ut på isen och prommenerade, fikade/åt lunch och G provade långfärdsskridskor. Det fanns tyvärr inga i min storlek inne och vi orkade inte vänta en timme. Men I var lika glad för det, han fick ha på sig hjälmen och åka med pappan en sväng. Tyvärr tog vi inga kort.

Nu är jag så trött, så jag ska ringa en kär vän och surra lite.

Du vet väl om att du är värdefull..

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på

Du vet väl om ...

Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej

Du vet väl om ...
Text & Musik: Ingemar Olsson


Det här var min absoluta favoritsång när jag var liten, sjöng den och önskade att det skulle handla om mig. Jag var 5-6? år och gick i kyrkans barntimme/miniorerna.

Hur kan man låta ett barn, sitt eget barn, växa upp i tron att hon inte är något värd?