Halleljulja för familjerådgivningen

Ja, faktiskt så är det nog det som räddat vårt äktenskap i alla fall.
Trots att man älskar varandra så mycket (eller pga) kan det ändå vara så svårt att få det att gå ihop. Då är det inte fel att ta hjälp så att man inte tappar bort varandra helt och hållet.

Tack vare att vi har gått i familjerådgivning tillsammans så har vi nu lärt oss kommunikation 1b. 1a är att kunna prata där. 1b nu kan vi prata hemma också. Nä, riktigt så illa är det inte, men snudd på ibland.

Hur som helst så har vi i alla fall konstaterat att vi har ett jämnställt äktenskap, i sjukdom (och i hälsa) och i (med) och motgång. Där jag står för sjukdomen och Gustav för motgången, tur att vi kan bidra med olika delar va?

Har föresten fått höja dosen medicin till det dubbla, så nu bordet det bli lite stabilare, förhoppningsvis.

Snabba svängningar

Idag rycktes mattan undan för mig. Min trygghet skakades och jag blev sårad in i hjärtat så att det gör fysiskt ont. Jag blev ifråntagen glädje och ork, att kämpa på blev plötsligt så jäkla onödigt, ska jag aldrig får slippa?

Nej, jag kan inte berätta vad som hänt, inte ens här, det gör för ont, måste bara skriva av mig lite av smärtan. Och nej jag kommer inte att göra något dumt, även om det är väldigt jobbigt just nu och jag bara vill få ett slut på allt.

Små trevande steg...

tar jag frammåt.

Var på återbesök på 32:an (det känns bättre att skriva/säga 32:an än psyk) igår och läkaren tyckte allt verkade bra med mig, än så länge funkar den nya medicinen så nu håller vi tummarna att jag inte kommer att tappa alla hud! Det är nämligen en otrevlig men tack och lov ovanlig biverkning av medcinen.

Den här gången har vi faktiskt blivit positvt överraskade av vården. Vi har fått träffa vettiga läkare, trevlig personal och blivit väl omhändertagna, saker som borde vara en självklarhet men tyvärr är ganska sällsynt i dagens samhälle.

Tänk att man aldrig är nöjd, som jag sa till maken igår, det är nästan jobbigt att må så bra som jag gör just nu. Dels är det så ovant och dels så känner jag mig lite dum eftersom jag ändå inte orkar hjälpa till mer. Jag VET att det bara är jag som inbillar mig men ändå, är ju rädd att G också ska ta slut. Han är ju som Sindarin skulle ha sagt min livlina - ring en vän + ganska mycket mer!

Sen känns det lite mysko att nu är jag inte deprimerad längre, nu är jag bipolär, lite sådär hipp som happ även om jag haft detta i halva mitt liv. En fördel är väl i alla fall om jag har förstått läkarna rätt att det är lättare att medicinera mot bipolär än depression.

Som sagt små trevande steg är det som gäller nu...

Efter regn kommer solsken, fast tvärtom - eller inte....

Har varit frånvarande ett tag och det beror tyvärr på att jag har dippat igen, rejält den här gången, det slutade med ambulansfärd till akuten, som slutade på ava över natten efter ett besök på iva också. Sen fick jag tillbringa en natt på avd. 32 (psyk) innan jag idag fick komma hem på permission tills på torsdag. Ska prova en ny medicin och om den verkar funka bra så blir jag helt utskriven då.

Just nu mår jag jättebra, beror säkert på de extremt höga halter av medicin jag har i blodet, men som det har varit är jag tacksam ändå, speciellt som att jag har fått sova lite. Den nya medicinen jag ska prova är för bi-polära, läkarna misstänker att jag är bi-polär i alla fall, även fast jag inte blir manisk. Man ska tydligen inte ha stora humörsvängningar hela tiden. Speciellt inte som jag ätit en annan medicin och det är tydligen inte normalt att vilja ta livet av sig ibland... Både jag och G tyckte ju den hjälpte, men nu när jag vet vilken effekt den egentligen ska ge så är det inte så konstigt att jag inte hade full koll som jag trodde.

Ja, jag vet att jag har skyldigheter gentemot mina barn, det påpekade kuratorn på sjukuset alldeles tydligt för mig, tror faktiskt att hon använde orden" du har ingen rättighet". Glad jag inte är gift med henne då, för mår dåligt över det som hänt gör jag redan, utan att utomstående behöver köra upp det i näsa på mig.

Jag vet att det jag gjorde är jättehemskt och för vissa oförlåtligt men tack och lov har jag världens bästa lilla familj, mina tre grabbar älskar mig i alla fall och det är ju det som spelar roll. För är det några jag egentligen inte vill lämna så är det dom. Den enda förklaring jag kan ge är att kombinationen, för mycket som hänt och medicin som inte riktigt funkar gjorde att det bara inte gick mer, det gjorde så ont att leva att jag inte orkade mer.

Men nu är det ny medicin och nya tag som gäller, för jag har inte gett upp än!

Dessutom så får jag fira min hemkomst med min allra första AWARD! Det är finaste Sindarin som skickat mig denna, motiveringen får ni går in hos honom och läsa.
Tusen tack!

Bra påsk

Har vi här! Idag har hela familjen varit och badat på äventyrsbad i grannstaden, var lite kämpigt på väg dit men det gick bra och vi hade jätteroligt alla fyra. Ungarna var helt galna och totalt orädda :). Väl hemma slocknade tre av fyra.

Sen fick vi besök av fina familjen från alvik, så skönt att de stora pojkarna kan vara ute och leka nu, medans vi vuxna sitter i soffan och dricker kaffe. Alltid kul när vänner kommer och hälsar på, det gör inget att man blir trött sen, det är det värt!

Har inte haft så mycket ångest på sistone och jag ligger på spikmattan nästan varje dag, har väldigt ont just nu. Kommer att gå till sjukgymnasten/terapueten en gång per vecka fram till i juni och sen får vi se till sommaren. Så skönt att faktiskt göra något mer aktivt för att bli bättre.

Kul med ett litet mer positivt inlägg :).