Kanske

det börjar bli lite bättre. Gråter fortfarande en del, får lite ångestattacker och jag är vansinnigt trött men förutom det så.

Drömmer väldigt mycket mardrömmar, ofta figurerar mina föräldrar i dessa drömmar och jag vaknar alldeles svettig med bultande hjärta och ont i huvudet. Faktiskt inte alls roligt, och säkert en väldigt bidragande del till tröttheten.

Jag skulle egentligen skriva något helt annat, men det försvann, så är det mycket nu, jag tänker en sak men sen när jag ska ta tag i det så är det borta. Ja, ja, nu blev det som det blev.

Vill men orkar inte

Skulle verkligen behöva skriva av mig, få ur mig sånt som ligger och skaver. Men jag orkar bara inte, och jag vet ändå inte riktigt vart jag ska börja.

Igår fick jag i alla fall ur mig lite, satt i soffan och bara kände hur ångesten kom vällande. Som tur var bad jag G komma och sen brast det, jag grät som om hjärtat höll på brista. Det jobbigaste var att barnen fick se det hela. De var så gulliga, försökte trösta, Lucas strök mig över håret, Isaac kröp upp brevid mig och höll om mig. G berättade det här för mig senare, när det var över. Det gör mig så ledsen att mina fina, fina, pojkar har en sjuk mamma.

Kan såklart inte sova

När man är som mest trött och bara vill sova vill inte hjärnan varva ner och låta kroppen vila. När jag väl somnar sover jag dåligt, drömmer mycket och vaknar till. Det är något bättre om jag kan sova på dagen, men nätterna är inte roliga just nu.

Har börjat bli rädd för mörkret igen, är rädd för att "känna" händerna på min kropp. Får mycket tvångstankar för att försöka döva rädslan, gärna något som gör ont fysiskt för att slippa känna smärtan i själen. Sjukt jag vet, men å andra sidan är jag ju inte frisk heller.

Trött in i själen

Är så trött och sliten just nu att det till och med gör ont i själen.

Vet inte riktigt vad som håller mig uppe.

Det syns inte på mig, som vanligt, men det är där.

Vill bara lägga mig i sängen och inte stiga upp förrän kroppen fått tillbaka lite ork.

Tack för att ni tänker på mig!

10 steg tillbaka...

Smärtan i bröstet är tillbaka,

gråten lurar hela tiden och tårarna vill inte sluta rinna.

Axlarna kryper uppåt,

klumpen i magen blir större och större.

Känns inte som att någon förstår,

hur kunde det bli så här?

Jag som äntligen var på väg åt rätt håll,

ångesten hade hållit sig borta och smärtan lika så.

Nu vill jag bara fly, tankar på att bara resa mig upp och gå,

iväg, någonstans, bort, kommer krypandes.

Försöker mota bort, försöker förklara, försöker överleva.

Jag vill bara hem, hem till tryggheten.

Tyst som i graven

Här har det ekat tomt på sistone.

Förra veckan var galen, men nu är jag gift med en doktor :).

Den här veckan kommer vi att åka drygt 200 mil!

Återkommer när min hjärna har återhämtat sig något.