Slut

Jag känner mig helt slut! G har blivit sjuk igen, hög feber och allmänt risig, så då måste jag ta ansvaret för barnen. Tur vi hade en lekdate idag med Mimpen och hennes flickor, vi var där mellan 9.30 och 14.00, skönt! Sen somnade båda pojkarna när vi kom hem och G sov så jag fick en mycket välbehövlig egenstund med tystnad. Men nu är jag helt slut, har fortfarande ont i magen och känner mig tjock i halsen, så tyvärr ser jag inte fram emot helgen :(.

Regn

Det är tydligen inget fel på mig, jag har bara ont i magen...

Ont igen

Har ont i magen igen. Egentligen har det inte varit helt bra sen i augusti men jag har inte orkat ta tag i det. Igår kväll började det plötsligt göra tokont, det har inte riktigt släppt i dag så nu har jag äntligen ringt gyn. Sköterskan tyckte definitivt att en läkare skulle kolla på mig, hade tur och fick en återbesökstid idag efter lunch.

Läkarbesöket gav inte så mycket, ja förutom att hon ansåg att det inte var ett gyn.relaterat problem då. Så jag måste fösöka med något annat, ska ringa vc imorgon och försöka där men är inte speciellt hoppfull. Antagligen så kommer de inte ens tycka att jag ska få en akuttid, får väl en läkartid i december om jag har tur. Känns som att jag får lära mig leva med smärtan och acceptera att det är ett återkommande inslag i min vardag numera.

Det här hjälpte inte direkt upp mitt humör men, ja, ja, what to do?

Nya byxor

Isaac älskar tights och byxor med fickor just nu. Såklart att grabben ska få byxor med fickor och eftersom han verkligen behövde nya jeans, han har ju vuxit ur alla sina andra, så tog mamman helt sonika och sydde honom ett par jeans i muddbyxemodell med fickor. Det enda lilla negativa är att jag hade kunnat sätta fickorna lite högre, men han är nöjd och glad ändå och det är ju det viktigaste. Han fick faktiskt ha på sig dom i fredags till dagisfotograferingen och mamman fick beröm för dom fina byxorna av dagisfröken, sånt är kul!

Jag blir TOKIG!!!

Isaac håller på att driva oss till vansinne! Hela han är som ett enda litet stort TROTS! Vad sjutton gör man när dom håller på så här och snälla säg att det bara är en fas som han går igen om just nu. Om han ska hålla på så här i fortsättningen så går vi under.

Det är ju tur att han där emellan faktiskt kan vara världens gulligaste men han gör det väldigt svårt för oss att komma ihåg för det mesta numera. Lägger in en fin bild på honom så vi ska komma ihåg att han egentligen är världens underbaraste Isaac.

Nytt utseende igen

Kom på att jag inte vill vara svart, jag vill vara vit! Så nu tester jag det här utseendet ett tag framöver.

Jag gillar verkligen inte den här årstiden! Barnen är konstant förkylda, vädret är hemskt, det är kallt och trist och jag blir nästan alltid deppig. Nu har jag ju tack och lov lite hjälp i form av små vita piller men ändå, jag riktigt känner i kroppen hur depresionen försöker få fästa i mig och ta över min tillvaro.

Det är nog mycket därför jag ändrade färg på bloggen igen, jag behöver ljus i mitt liv, speciellt just nu!

Privata tankar

Det här är ju faktiskt min privata blogg, så just därför bode jag väl kunna skriva mina mest privata tankar, eller hur?

Dumt nog så har jag inte riktigt vågat det, mycket på grund av att jag inte vet vilka som faktiskt läser den här bloggen och för att allt är så lätt att hitta via internet idag. Ja, det finns vissa som jag helst inte vill ska få tillgång till mina tankar, bilder och mig. Men nu har jag bestämt mig för att det får vara nog! Jag ska baskemig inte behöva vara rädd och gömma mig, det är faktiskt inte jag som har gjort något fel, så det så!

Så just därför tänker jag gör ett högst privat inlägg (förlåt älskling att jag hänger ut dig och dina föräldrar nu, om du blir alltför sårad så tar jag bort det).

Om ca en månad ska vi på bröllop, då kommer G:s föräldrar upp och ska vara barnvakter. Det är jättesnällt av dom att komma hit upp bara för det och det är bra att barnen får träffa sina farmor och farfar. Men jag mår dåligt, är stressad, nervös, dippar lite och har lite svårt att sova, allt detta kom efter vi bestämde att dom skulle komma upp. Det tog ett tag att reda ut men nu vet jag varför jag känner så.

Vad jag än säger eller gör så kommer dom aldrig att tycka att jag har agerat rätt gentemot mina föräldrar. Det känns som att det inte spelar ingen roll vad jag än har blivit utsatt för, jag har ändå inte rätt att förvägra som mina barn. Jag ska vara så pass rättvis att jag säger att jag inte vet detta med säkerhet, det är såhär jag känner och upplever det. Men det är nog illa, det river upp sår i mig som jag kämpat så hårt med att försöka hel, sår som antagligen aldrig riktigt kommer att läka, eller åtminstone sår som kommer att lämna djupa och ful ärr kvar i mig för alltid, så som ingen liten flicka någonsin borde få.

Jag har egentligen en ganska bra relation till mina svärföräldrar men det ligger tyvärr en hel del ilska under ytan också. Ilska från min sida som bottnar i känslor av svek, anklagelse och dömmande. Svärfar tycker jag är en dålig mamma, i alla fall till I och att han är pappig är helt och hållet på grund av något fel som jag har gjort. Svärmor mer eller mindre antydde i sommras att vi skulle kunna vara kapalbla att aga våra barn, hon tycker vi är för hårda i vår uppfostran. Att vi har snälla, trygga, duktiga och glada barn som inte lever rövare och inte kan uppföra sig, till skillnad från kusinerna, det spelar tydligen ingen roll.

Jag blev faktiskt riktigt chockad men lyckade ändå få ur mig att något sådant skulle jag/vi verkligen aldrig göra, speciellt som jag själv blev slagen som barn (inte ofta/regelbundet, men det hände). Önskar att jag hade kunnat säga till henne att hon dels inte ska lägga sig i vår uppfostran och hur som helst så skulle VI i alla fall aldrig kunna ställa av våra barn vid vägen uppe i fjällen och åka iväg med bilen så att de ända upp i vuxen ålder är rädda för att bli ifrånåkta! Desutom så skulle jag aldrig kunna skrika till mitt barn att dess syskon blev ju bra så hur kunde det bli så jävla fel på dig?!

Jag antar att jag ibland skulle vilja upplysa dom om att dom inte alltid har agerat så jäkla rätt och de inte alltid har varit så underbara föräldrar. Men eftersom dom är G:s föräldrar och den enda släkt vi har så så biter jag ihop, ler och försöker ta ansvar för mina känslor genom att inse att de är just mina känslor. Det är egentligen inte så illa som det låter, men det här är något som har legat och skavt inom mig och nu var det dags att låta det få komma ut.

Jag ska börja ventilera lite mer så kanske jag börjar sova lite bättre, men det jag kanske allra mest borde ventilera är jag inte redo att släppa upp till ytan, i alla fall inte än...

Ny dator

Wheiiiii! Idag kom älsklingen hem med en present till mig. Jag har fått hans gamla dator, så nu har jag en egen Mac! Den har ju sina små (hrmm) skavanker efter att ha blivit tappad i golvet några gånger, men det gör absolut inget, I löööv my Mac. Dessutom har han installerat om den så att den bara är för mig :).

Nu håller jag på att gå igenom allt skräp från min gamla dator, jösses vad man spar. Hittade den här bilden på mig och I, han var nog ca 9-10 månader. Kuriosa: jackan han har på sig har lillebror 7 månader nu :D

Isaac och mamman

Passar på att testa ett nytt utseende på bloggen ett tag...

Sjukstuga

Har vi här just nu.

Hela familjen är mer eller mindra snoriga, jag och Lucas är mest förkylda, G och I klarar sig hyfsat än så länge. I var inte ens snorigast på dagis.

Jag har haft så jäkla roligt i helgen, på lördagen var jag medbjuden på en bröllopsfest. Brudparet hade redan gift sig, vigseln skedde i augusti på Cook öarna och en fest har varit i Paris för brudens släkt och vänner och nu var det brudgummens släkt och vänner som fick festa.

Det var min underbara kompis Janet som bjöd med mig eftersom hon är en singelpingla för tillfället och jag känner brudgummen lite också. Vi hade turen att få det trevligast sällskapet man kan tänka sig. Ett supergulligt par som också är f.d LTU:are :D.

Är egentligen alldelse för trött för att blogga så jag bryter nu och återkommer en annan dag.

Storkillen blöjfri

Jag är så stolt över vår Isaac! Egentligen höll han på att bli blöjfri redan för ett år sedan men då började han på dagis och det blev ett rejält bakslag. Sen hjälpte det inte att jag var gravid och trött och G jobbade så vi pottade honom inte speciellt mycket. I sommras gick det väl sådär och under sensommaren så har vi bara låtit honom vara utan hemma. Sen när han blev sjuk och fick vara hemma i nästan två veckor så har det gått undan, så nu är han helt blöjfri på dagtid, han sover till och med lunch utan blöja! På dagis går det tydligen hur bra som helst och det är aldrig problem när vi ska någonstans. I morse när han vaknade så var han så stolt att han inte hade kissat i blöjan, "inte tissa blöbla". Så vi har bestämt att om han är torr imorgon också ska han få slippa blöjor nattetid, han vill ju egentligen inte ha blöjan :D.

Arg, ledsen och besviken

Häromdagen var jag förbi på min gamla arbetsplats, jättekul att träffa alla och säga hej, tänkte jag. Jo tjena, det blev inte alls som jag hade tänkt det. Fick nämligen veta att den personen som står innan mig på LAS-listan hade blivit erbjuden sitt gamla jobb (desutom hade personen innan den också fått tillbaka jobbet), men ingen har sagt något till mig. Nä istället verkar de ha gjort en habrovinkel och valt att gå via ett annat bolag för att kunna ta in någon annan än mig. Till saken kanske hör att jag nyligen hade fått L när detta var aktuellt men ändå.

Visst jag vet inte hur tankegångarna har gått och hur turerna har sett ut, men det känns inte så kul att få hör att de har anställt någon ny och jag har inte ens blivit tillfrågad. Visst det har helt säkert gått lagligt till så jag har absolut inget att komma med (har varit i kontakt med facket), men moraliskt och känslomässigt så känns det verkligen inte rätt. Känner mig faktiskt ganska beviken på att min gamla chef och mina f.d kollegor inte sagt något eller puschat för mig. Man känner sig ju lite lurad, som att alla har vetat men ingen har sagt något till mig. För när jag nu börjat fråga om det så blev dom flest märkbart störda och obekväma.

Jag ska ringa han som varit ansvarig för rekryteringen och hör hur de har resonerat och varför jag inte ens blev tillfrågad. Vet att man inte ska dra förhastade slutsatser men det är svårt att inte känna att jag blev överhoppas, utmanövrerad, ignorerad och dissad för att jag var/är mammaledig. Eller så var jag helt enkelt inte tillräckligt bra.

Känns så jäkla tråkigt att få reda på det på det här sättet också!