Min mamma = ingen bra mamma!

Nä, tyvärr så är det den hårda sanningen.
Tack och lov så tror jag att jag är ganska olik henne, i alla fall så är det ett av mina mål i livet att inte bli som henne. Det har det varit så länge jag kan minnas, säkert jättevanligt för alla små flickor, men för mig så har det där bara växt sig starkare och starkare. Riktigt tragiskt faktiskt om jag ska vara ärlig.

Fina Björn skrev ett inlägg som fick mig att minnas en händelse från min barndom som speglar hela min uppväxt. Var kanske 6-7 år och var med mamma på stan. Jag gillade att stanna och titta i skyltfönster vilket jag gjorde ganska ofta, vill kolla på smycken i en guldsmedsaffär, tror faktiskt att jag sa till henne att jag ville stanna och kika. När jag sen tittar upp så inser jag att hon bara har gått och lämnat mig, ser henne långt där framme och inser att hon inte ens saknar mig. Jag ropar - mamma, vänta! och börjar springa. Till slut når jag henne, tårarna bränner bakom ögonlocken, hjärtat bultar i bröstet och pulsen brusar i öronen, frågar varför hon inte stannade och väntade på mig? Hon ser förvånad ut och svara - Vadå, det var väl inte så farligt, du kom ju ikapp mig. Sen var det som inte mer att diskutera, svalde gråten och såg till att inte kolla i mer skyltfönster.

Jag kommer aldrig att bli som min mamma!

Tillägg

Absolut saknar jag att ha en syster och föräldrar, men inte min syster och inte mina föräldrar.

Ledsen att säga det, men hade man träffat min syster så skulle man förstå varför en relation mellan oss är omöjlig. Fråga G, han har träffat henne och förstår. Vi har aldrig haft någon bra relation, men jag har en tendens att försköna det hela så här i efterhand eftersom jag vet att hon också är ett offer.

Just nu känns förlåtelse väldigt avlägset, näst intill omöjligt. Jag koncenterar mig på acceptans istället och klarar jag det så är det en riktig arbetsseger.

Vad känner jag för mina föräldrar egentligen?

Jag vet faktiskt inte. Just nu är det mest sorg, smärta och ilska i blandad kompott. Bitterheten och hatet ligger på lur, men jag vill inte låta det ta över, vill inte bli en hatisk och bitter människa. Förlåtelse då? Tja, dels är det svårt att förlåta någon som 1: inte ber om förlåtelse. 2: inte ens anser att de har gjort något fel. 3: faktisk har beteet sig som dom har. Så nä, förlåtelse är nog inget alternativ, tur jag inte är religös.

Men en sak som jag vet att jag känner inför dom är att jag ser fram emot den dag de dör. Tycker själv att det är hemskt att "önska livet ur någon" men jag kan inte låta bli att känna att jag aldrig kommer att bli riktigt trygg och fri förän de är döda. Ja, vet att man inte ska förlita sig på det, men ändå, då är vi i alla fall fysiskt trygga, jag och mina barn.

Appropå barn, har tänkt mycket på min syster den senaste veckan, min storasyster som fastnade i tonåren mentalt, som tyvärr blev totalt beroende av våra föräldrar, som jag inte kunde skydda.
Vad jag önskar att vi hade haft en annan relation, att det hade varit hon och jag tillsammans, att hon hade följt med mig när jag bröt mig lös. Istället blev det tvärtom, hon blev ännu mer knuten till dom och jag blev elakingen som hon vände ryggen. Fast hon anser nog att jag vände henne ryggen och kanske gjorde jag det, men det var nog svårt att kämpa för mig själv, jag klarade inte att göra det för henne också, särskillt när hon inte ville själv.

Det som verkligen skrämmer mig i det hela är, tänk om hon har fått barn under de här 3 åren och tänk om det barnet är en flicka? Vem ska skydda henne? Det här gör så ont i mig att jag tror jag ska gå sönder.

Utmaning

Brukar nästan aldrig anta utmaningar, men eftersom bloggen kan behöva livas upp med lite bilder så antog jag fina Cattis utmaning:

Gå in i din mapp mina bilder
Välj därefter sjätte bilden i sjätte mappen
Skriv om den
Invitera sex nya bloggare attvara med på utmaningen.
Länka till dem och låt dem veta att de blivit utmanade.

Jag skippar de två sista stegen, men här kommer min bild i alla fall.

Inför vinterbalen 2004

Blev fotad av en kompis på hans balkong, i mina nya egensydda kläder och min nya frisyr. Lite lustigt att just den 6:e bilden var den bakifrån, är ju inte så förtjust i att visa upp mig på bild. Tatuering man ser är en anch-egyptiska tecknet för nyckeln till livet, tyckte jag behövde det vid 19-års ålder. Den blev ganska defekt men det speglar ju bara mitt liv så mycket bättre.

Over and out

Jobbig dag, jobbiga minnen

Idag tog jag mig iväg helt själv, mött en vän och fikade. Vi började prata och minnena trillade över mig, bland annat ett som har legat och skavt, som jag inte ens hade berättat för G, det bara rann ur mig.

När jag efter mycket om och men äntligen gick hem, ja, av någon anledning tog det emot, så kom trycket i bröstet, klumpen i magen och gråten. Ringde G och bad honom komma och möta mig, jag hade börjat skaka i hela kroppen. Tur det för när vi möttes rullade stora tårar ner för mina kinder och jag kunde knappt andas.

Väl hemma berättade jag krystat för honom vad som hänt, både på stan och minnet i sig. Tror att vi mådde lika dåligt båda två. Jag klarar inte att skriva ner det än, men kanske en annan dag. Idag så mår jag dåligt.

Duktiga lilla flickan

Nästan alla flickor/kvinnor jag känner har en duktigt liten flicka inom sig, tack och lov tar inta alla lika stor plats som min, eller så kanske andra är bättre på att kontrollera henne än vad jag är.
Varför får hon ta så mycket plats, varför finns hon ens och varför kan man inte bara ignorera henne?

För mig är det nog mycket en ful ovana, jag är så inkörd på att vara den duktiga flickan att jag inte ens märker att hon tar över mer och mer förrän det är för sent. Men är man uppvuxen i ett hem där ytan är viktigast så kanske det inte är så konstigt. För mina föräldrar, speciellt min mor har det alltid varit viktigast hur det ser ut hemma och hur andra uppfattar en, än vad som egentligen är sanningen.

Jag vet att några av min självmordsförsök var riktigt desperata rop på hjälp, att de skulle få upp ögonen, eller snarare tvingas erkänna hur det faktiskt låg till. Att det skulle vara viktigare att hjälpa mig att må bra än vad grannarna skulle tro och tycka. Jag ville bara att de skulle se mig, se min smärta och reagera som normala föräldrar, göra allt i sin makt för att lindra den där smärtan, älska, bevara och beskydda mig.

Jag har alltid haft en känsla av att vara övergiven och att vara ensammast i hela världen. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle få dela mitt liv med någon, jag skulle få leva och dö ensam. Jo, det är sant! Så tänk att lilla jag äntligen fick lite tur i min väg, träffade Gustav och att vi har fått två underbara pojkar tillsammans. Nu tror jag faktiskt inte längre att jag är ensammast i hela världen, i alla fall inte hela tiden.

Vet att det blir hoppigt när jag skriver nu, men det är så mycket minnen och tankar som jag verkligen borde få ur mig, så då får det nog bli såhär. Strukturerad kan jag vara en annan dag.

Tänk om...

jag hade fått växa upp med vettiga föräldrar.
jag hade fått känna mig älskad och uppskattad för den jag är.
jag hade fått slippa leva med mitt "bagage".

Ibland brukar jag böna G om att han ska drämma till mig i huvudet så jag tuppar av, så att jag kan få försvinna för en stund och har jag tur så minns jag inget när jag vaknar upp. Nä, jag vet att det inte funkar så och såklart skulle han aldrig göra nåt sånt! Men man kan ju få hoppas.

När jag var liten var jag sååå pappas flicka (konstigt??). Minns så tydligt hur jag idoliserade (heter det så?) min pappa när jag var liten, tyckte han var så stilig och duktig och stark. Ibland tycket jag inte att mamma förtjänade honom, hon var ju både överviktig, rädd och inte speciellt duktig på något, nä annat var det med mig, jag som var en så duktig flicka...

Det här gör mig illamående när jag minns det nu. Fy, fan rent ut sagt, det är så sjukt och smutsigt och hemskt! Känner mig så smutsig, det gör så ont.

The new story of my life...

Mamman A har haft en dålig uppväxt, adopterad och illa behandlad av sina föräldrar. Men 24 år senare vänder det när hon träffar mannen med stort M på en kyrktrappa och faller handlöst. Tillsammas skapar de ett nytt, bättre liv och startar en liten familj med två små pojkar, Bästa Brorsorna och ett helt nytt kapitel i mammans liv börjar, följ med på den spännande resan.

Luften har gått ur

Ja, så känns det nu efter mitt blottande av sanningen. Jag känner mig som tom och stressad på samma gång. Tom för att jag är helt tömd på energi och stressad för att jag känner pressen från mig själv att ta tag i detta nu.

Jag drömmer väldigt mycket nu när jag väl somnar, så sömnen blir inte så rogivande, för oftast drömmer jag om mina föräldrar. Deras ansikten tornar upp sig framför mig, dom blir större och större och kommer närmare och närmare och sen kan jag inte andas.

Inser när jag surfar runt på andra bloggar att det finns många där ute som kämpar på med både det ena och det andra. Det känns lite tryggt att det finns dom som förstår min smärta, eller snarare förstår att det kan göra så ont innom en. Som förstår hur det är att kämpa med något och som förstår hur det är att ha det jobbigt. Samtidigt så inser jag ännu mer vilka otroligt kassa föräldrar jag har haft och jag skulle ha gett nästan vad som helst för att ha fått känna mig trygg.

Det är en av de saker som håller mig kvar i livet, mina pojkar, dessutom vill jag inte att de ska behöva leva med att deras mamma tog livet av sig, så därför kämpar jag på. Faktiskt så pass att jag gav tabletterna jag gömt, ut-i-fall-att, till G och bad honom gömma dom för mig. Det var väl bra?

Hoppas att jag ska orka förgylla mina inlägg med lite bilder snart.

Sanningen

är den att jag har tagit avstånd från mina föräldrar för att jag har blivit utsatt för övergrepp som liten. Där är det, den smutsiga, otäcka sanningen.

Minnen, eller känslorna började smyga sig på mig när jag var gravid med Isaac, en dag vaknade jag i panik för jag hade drömt att mina mor skulle hålla mitt barn och pussa på honom, då fick jag panik, det gjorde fysiskt ont inom mig och jag kunde knappt andas av rädsla för att jag inte skulle få tillbaka mitt barn från mina föräldrar. Ringde Gustav och bara grät i telefonen, han kutade hem och fick trösta mig. Det var min första panikångestattack, den första av många.

Det var där det började, minnen om allt annat dumt de gjort började bubbla upp, hur de aldrig har ställt upp när det har gällt, aldrig har satt mitt bästa främst, aldrig har kunnat be om ursäkt för något. Det här är bara en liten del i allt som är min barndom, personligen tycker jag det är hemskt nog, men jag hade alltid en gnagande känsla av att det var något mer, något hemskare, som lurade där under.

Önskar att jag inte hade haft rätt, men tyvärr hade jag ju det. När jag var gravid med Lucas, så bestämde jag mig för att ta tag i mina minnen, gick i gestaltterapi och fick massor med hjälp. Där i terapins trygga rum släppte min kropp äntligen fram minnen av övergrepp, fysiska, minnen, som känslan i kroppen, klumpen i magen av rädsla, öbehaget i huden och mina små händer som försöker fösa bort större händer och sen en alldeles tom känsla och mörker och jag är ensammast i hela världen.

Det här är jättesvårt att hantera. En dagen vill jag låssas som ingenting, men det har jag ju gjort tillräckligt i mitt liv, andra dagar vill jag jaga sanningen, hela sanningen in i minsta detalj. Det finns dagar när jag vara vill gråta, när jag är arg, ledsen och besviken, på livet, på varför jag måste ha det här också i bagaget. Sen har jag faktiskt dagar när det är riktigt bra också, när jag kan vara stark och tänka att, NEJ, det här ska inte få knäcka mig, det är trots allt bara en liten del i det stora hela som är mitt liv och mitt liv nu är ju så oändligt mycket mer än det där.

Det är bara så förbaskat svårt ibland att vara positiv, att resa sig upp och gå vidare, just nu kryper jag mest fram, men det är ju bättre än att vara död.