Tacksamhet, ödmjukhet och vila

Är så glad och tacksam för alla mina vänner, och tack så mycket för alla grattis på vår bröllopsdag! Vi konstaterade att det är ganska coolt att fortfarande vara kära efter tre år, två barn och x-antal kriser.

Bakom stängda dörrar vet man inte vad som pågår. Men efter stormar är det tur att man kan vakna upp och kliva ut på bron lite klokare och mycket ödmjukare. Det är starkt att klara av något sådant och jag kämpar varje dag för att ta det där klivet.

Doshöjningen börjar märkas så nu måste jag bara komma underfund med vem och hur jag egentligen är. Har därför haft en vilopaus från cybervälden för att verkligen leva i den verkliga världen och vet ni, det har gått riktigt bra!

Faktiskt rätt bra dag

Idag när cyklade jag in till stan och det slog mig att om någon hade frågat hur jag mår, så hade jag för första gången på väldigt länge kunnat svara: Faktiskt rätt bra. Fatta vilken seger det känns som, även om livet skulle vara skit imorgon, så har jag fått ha en "faktiskt rätt bra - dag".

Inte illa pinkat på vår 3-åriga bröllopsdag och allt :).

Så jäkla typiskt!

Så fort jag skriver något positivt så kantrar tillvaron och allt är skit! Men, men det är ju det här som är bi-polär, häftiga, oväntade svängningar.

Jag blir bara lite ledsen ibland, men vem blir inte det? Skillnaden är den att när jag blir ledsen så blir jag så himla ledsen, det gör fysiskt ont i hjärtat och jag känner mig så fruktansvärt ensam. Som tur var brukar det ju svänga snabbt åt andra hållet också.

Och plus-sidan leder faktiskt fortfarande :).

Plus och minus

Just nu räknas dagarna i plus- och minusdagar, räknar från i helgen för det är ju så mycket trevligare när plus-sidan leder. Hyfsad sömn, liter mer energi, inga allvarliga ångetsattacker, och lite virkning på det. Herregud snart är jag ju botad!

Nä, men det verkar faktiskt som att jag börjar närma mig den utlimata dosen medicin, på fredag ska den justeras ytterligare, med lite tur är det för sista gången. Men det ska man verkligen inte ge sig den på.

Dom otäcka drömmarna håller mig fortfarande sällskap om nätterna, knasigt nog så blir det nästan en förväntan " vad för nåt sjuk ska jag få vara med om i natt? osv". Minnet är det läskigt nog fortfarande stora luckor i, även ganska långt innan den senaste "händelsen".

Tur att jag har mina söner, Lucas är mitt tjocka gosiga buller, och Isaac säger att mammas mage visst är liten, det har han fått från jultomten!

Inget vettigt

har jag egentligen att skriva. Är förbaskat trött hela tiden, borde väl inte klaga efter det senaste halvårets brist på sömn, men tyvärr är man väl aldrig nöjd. Dessutom drömmer jag fortfarande verkligen sjuka drömmar.

Svärföräldrarna var upp i helgen, jätteskönt även fast ungarna var som tokiga. Hade ett väldigt långt samtal med svärmor där jag berättade det mesta om min uppväxt och mina sjuka föräldrar. Jag förstår till fullo att hon som en "normal" förälder har svårt att riktigt tro att andra föräldrar verkligen kan bete sig som dom har gjort. Jag har till och med svårt ibland att tro det och jag har ändå blivit utsatt för det.

Efter det så insåg jag hur mycket jag verkligen saknar en mamma, inte min mamma, men en mamma som älskar mig för den jag är, stöttar mig i vått och torrt, som man kan ringa när det krisar, som säger rätt saker när man är ledsen, som man kan anförtro sig till, som bryr sig, en mamma som bara finns där för mig.

Hoppas verkligen att jag har fått rätt diagnos nu så jag kan få rätt medicin och bli frisk. Jag vill aldrig att mina pojkar ska behöva sakna en mamma, det är hemskt!

Trött, hårig och kolasåskissig

Idag är jag trött, lite konstigt eftersom jag sovit hyfsat i två nätter. Men egentligen inte enligt terapeuten, det är ju svängningarna som ställer till det för mig. Både humörmässigt och sömnmässigt. När jag tänkte efter så insåg jag att det var alldeles korrekt.

För övrigt så drömmer jag väldigt sjuka drömmar nu för tiden. Häromnatten drömde jag att jag fick hår på ryggen, och nu snackar vi lurv a lá gorilla fast glest, och när jag vände mig om för att kolla framsidan så spred sig håret i takt med att jag vände mig. I natt eller kanske i morse drömde jag att Lucas och Isaac lekte i vår säng, vi halvsov, plötsligt hade jag något kladdigt på handen som såg ut som kolasås, insåg att det kom från Lucas blöja. Satt mig upp och kollade blöjan, japp han hade kissat massor, men allt frammåt, upp på magen och det såg ut precis som kolasås och det var kolasås, fast ändå kiss. Jag bad Gustav hjälpa mig men han bara svarade nåt i stil med "äsch, det kan vänta".

Det riktigt sjuka med dessa drömmar är att de är så verkliga, när jag vaknar till så tror jag att jag har hår över hela kroppen eller kolasåskiss på handen. Undrar just vad en drömtydare skulle säga om mig...

Jäkla sömn!

Varför ska sömnen vara så jäkla viktig?

Fick ju sova riktigt bra där några nätter men nu är det riktigt dåligt igen.
Så gissa om jag är piffig på dagarna? Mitt motto är ju "ju sämre jag mår, desto piffigare klär jag mig". Faktiskt så känns allting lite bättre när man har mascara, kjol/klänning och halsband på sig.

Vettesjutton vad vi ska göra för att få bukt med sömnen, ska rådfråga min terapeut/sjukgymnast imorgon när jag ska dit. Annars får vi väl ringa upp till sunderbyn och höra om de har någon bra lösning. Säkert tabletter, men det kanske är lösningen just nu, i lagom mängd det vill säga.

Föresten, måste bara länka till dagens asgarv, jag skrattade så jag nästan kissade på mig, men det kanske bara är jag. Daniel Da Silva bloggar som gästkrönikör på bloggfamiljen (ja, jag gillar att läsa kändisbloggar) och hans inlägg är faktiskt sjukt kul!

Hur mår jag egentligen?

Förstår att de flesta undrar hur jag mår, det undrar faktiskt jag också.
Just nu är det ganska ok, har fortfarande lite minnesluckor och det känns ganska overkligt.
Pratade med en god vän idag och då insåg jag att mest troligt var det sömnbristen som fick mig över kanten. Fick ju sova riktigt bra några nätter, men nu på slutet har det strulat lite igen och det märks direkt på mitt humör och min sinnesstämmning.

Tack och lov så kommer svärisarna upp till veckan och hälsar på. Känns så bra att Gustav ska få lite avlastning och förhoppningsvis kan vi få lite egentid, bara han och jag. Som det är nu gå alla hans tid till barnen eller jobbet, och det är fullt förståeligt, fast inte alltid så kul.

Sen har jag bestämt mig för att INTE bli bitter, jag vägrar bli det! Jag ska istället koncenterar mig på att beundra alla fantstiska föräldrar som faktiskt finns där ute och satsa på att bli en jäkla supermorsa åt mina grabbar! Så det så!