Normal?

Vad är det att vara normal?

Jag har ju trott att det är normalt att bli deprimerad två gånger per år, att humöret åker berg och dalbana, att vara lite tokig ibland och andra gånger inte orka gå ut. Att ses som den glada, utåtriktade, framåt tjejen som egentligen har världens sämsta självförtroende och självkänsla. Att inte vara värd att älskas så pass att någon vill stanna kvar när man inte är den där glada, framåt tjejen. Som inte klara av att plugga som alla andra och därför är dum i huvudet.

Nu har jag fått höra att det inte är normalt. Man ska inte behöva leva så. Tänk om jag hade fått hjälp för 15 år sen när det hela började, då kanske jag inte hade behövt gå halva mitt liv och tro att allt det där är normalt.

Samtidigt så har det ju gjort mig till den jag är idag, och idag börjar jag faktiskt bli lite stolt över mig själv. Eller snarare över det jag har, min familj, ett bättre liv, en ljusare framtid och trygghet för mina barn.

Jag lever

Äntligen börjar det se lite ljusare ut!

Efter att ha kräkts i över en vecka och fått i mig ytterst lite näring så har energin inte varit på topp. Men nu kan jag äntligen få äta lite och behålla det :).

Är hoppfull ändå för den här nya medicinen i kombination med den andra på lägre dos, är inte alls lika arg och inte lika ledsen.

Nog om mig, jag ska passa på att skryta lite. Vår stora kille hade 3-års kontroll idag, han seglade igen på 10 minuter med flaggan i topp. Läkaren blev helt bestört när hon såg vad klockan var, 40 minuter är lite mer normalt. Gissa om vi är stolta föräldrar, jag sa till Isaac att han var superduktig, då svarade han "Jaa, det är jag". Härligt med ett sånt självförtroende :).

Uhä

Jag mår skit! Börjde med en ny medicin idag, och jag kräks.

Tydligen en inte alltför ovanlig biverkning, så det är bara att bita ihop.

Hoppas nu att den är så bra som det verkar, det kan jag behöva, speciellt om jag ska gå igenom det här också. Det är som en galen variant av magsjuka och gravid-illamående samtdigt, matt, lätt febrig, ont ikroppen, mår illa, kräks, yr ihuvudet, ont i huvudet, japp, jag har allt!

Vännskap

Insåg idag att jag faktiskt har några vänner som jag känt i 10 år och som fortfarande är mina vänner, även om vi bor långt ifrån varandra och inte ses speciellt ofta. Det är nog något av ett rekord för mig.

Jag har alltid haft lätt för att få vänner och bekanta, tyvärr har jag inte kunnat behålla så många. Oftast har jag inte vetat varför det har tagit slut, men jag antar att det har med mig att göra. Har alltid trott att inga andra än mina föräldrar står ut med mig och mina depressioner någon längre tid.

Men nu har jag ju bevis på motsatsen, inte bara genom min man. Så TACK mina "gamla" vänner för att ni stått ut med mig och finns kvar. Och TACK till mina nya vänner för att ni finns där.

Tycka synd om

Funderade i dag på det där med att tycka synd, vilka som man tycker synd om och vilka som det är synd om.

Jag vill inte vara en som man tycker synd om.

Visst vill jag ha empati, uppskattning och stöttning och det tycker jag att jag har.

Men det skulle faktiskt vara lite tragiskt om andra tyckte synd om mig. Man kan tycka att det är synd att jag har det bagaget jag har och att jag har det som jag har just nu, det tycker jag också för det påverkar mig och min familj så mycket.

Men trots alla toppar och dalar, medicinering, jobbiga minnen, knäppa släktingar, och så vidare så är det nog inte synd om mig.

Önskar så att jag ska landa i mig själv, bli trygg i tillvaron, finnas för min familj och hitta livsglädje. Kan jag uppnå det där så kommer jag inte bara att ha det bra, jag kommer att vara rikast i hela världen.

Ring Ring

Dags att vakna!

Vem försöker jag lura egentligen?

Det finns inte en chans i helvetet att jag skulle kunna vara positiv och duktig, förändra mitt sätt att tänka. Vilket jäkla skitsnack från min sida. Visst det är bra och allt sånt, men Hallå! Det är knappast något för mig.

Oprah

Fasiken!
Zappade över till Oprah, det talades om att få en livsavgörande diagnos.

Jag inser hur jag verligen måste försöka hålla fokus på att ändra mitt tankesätt.
Det finns bara så mycket medicinerna kan göra för mig, jag måste börja jobba jag också.

Dom sa något riktigt bra på slutet "när man blir sjuk så inser man vilka som bryr sig om en och vad som är vikigt att bry sig om".

Jag ska verkligen försöka kanalisera bort svågern och svägerskan och deras gelikar, jag ska fokusera mer på mig, min familj - maken och barnen. Våra vänner som bryr sig, dom som betyder något positvit för mig och oss.

Nu ska jag bara hitta styrkan att börja leva efter det här, banne mig!

Vad är det för fel på mig?

Min mans ena bror och hans fru tycker uppenbart inte om mig.

När vi träffas så hälsar de knappt på mig, med de andra är det tjabba, tjena hallå! och de sitter och surrar glatt. Dom gånger vi är nere och alla samlas så är jag den enda som de inte pratar med. Jag har fått kanske, en, spontan fråga under dom här åren. När jag försöker prata med dom, eller frågar något får jag oftast enstaviga svar och aldrig frågor tillbaka. Men nu är det i alla fall lite bättre, i början tittade de inte ens åt mig.

Men en av de saker som sårar mig mest är det bristande intresset för mina barn. Lucas har de knappt ens hälsat på, tror bara att de har sett honom på bild trots att vi träffats flera gånger sedan han föddes. Allt som oftast har möten med dom slutat med att jag gråter efteråt för jag blir så ledsen. Jag har ingen aning om vad jag kan ha gjort för att de ska tycka så illa om mig.

Nu kommer dom att komma upp till makens disputationsfest, festen är om ca tre veckor och jag mår redan dåligt över det här. Trots att det kommer att vara massor av våra vänner som jag vet tycker om mig så förstör dom, deras negativa energi påverkar mig så mycket och jag kan inte skaka av mig det.

Sen gör det inte saken bättre att deras tre barn är några av de mest ouppfostrade barn jag träffat och jag ororar mig på allvar över vilka saker som kommer att gå sönder när de är här. För deras föräldrar bryr sig inte, säger inte ifrån. Ursäckt lär vi nog inte heller få, har inte fått det tidigare.

Men jag vet ju hur det kommer att bli, jag kommer att le och låtsas som ingenting och sen kommer jag att kracha och gråta. Vet att det inte är rätt och inte bra för mig, men det är ändå makens bror och jag vill för allt i världen aldrig komma mellan dom. Och eftersom G inte riktigt förstår detta då han aldrig sett något så finns det inte så mycket att göra. Då kryper jag hellre ihop och är artig de gånger vi träffas. Behöver bara få skriva av mig lite.

Mentalt slut

Det tog på att skriva föregående inlägg.
Har varit helt slut och sliten. Samtidigt var det skönt att äntligen få ut mig det. Insåg att jag fallit tillbaka i gamla mönster och täck upp för dom än en gång, har som inte våga eller velat hänga ut dom, samtidigt som jag dragit mig för att skriva om det.

Det är väl så att när jag väl får det på print så inser jag hur sjuk det faktiskt är, i alla fall i min värld. Så sjukt att jag knappt kan tro att det är sant, ibland undrar jag nästan om jag inbillat mig allt, har min knäppa hjärna fantiserat ihop allt?

Nä, det har den inte, tyvärr har allt faktiskt hänt, och mer där till, så sjuka är dom på riktigt.

Naturen hade tydligen rätt i att dom inte skulle få fortplanta sig och inte var lämpliga som föräldrar. Tyvärr var de på pappret i alla fall lämpade att få adoptera. Fast jag är faktiskt väldigt tacksam att jag är adopterad, har alltid varit det, men ännu mer nu. Tack och lov att jag inte delar gener med dom!

Köpas för pengar och besvikelser

Läste fina Cattis blogg och insåg att jag, eller snarare mitt godkännande och erkännande har köpts för pengar. Jag har alltid täckt upp för mina föräldrar utåt, hållit skenet uppe att allt är fint och bra, att vi var en riktig kärnfamilj utan några som helst problem. Vi fick t.ex alltid väldigt mycket julklappar och väldigt dyra födelsedagspresenter. Så länge vi var beroende och på något sätt behövande av dom så fick vi saker. Vi blev beroende av dom både ekonomiskt och känslomässigt, dom som gav oss saker och som faktiskt älskade oss.

Jag insåg inte hur sjukt det var förrän jag träffade min man. Då började jag äntligen inse att jag, inte faktiskt, utan var älskad för den jag är, eller snarare för den jag vill vara. Det fanns någon än mina föräldrar som jag kunde lita på och som alltid skulle finnas där för mig, utan förpliktelser. Dessutom så lärde jag mig värdet av att verkligen klara sig helt på egen hand ekonomiskt och att det inte är rätt och riktigt att lev på sina föräldrar när man är över 30 år bara för att man inte fått lära sig något annat.

Det finns några saker som faktiskt svider lite extra fortfarande både ekonomiskt och känslomässigt, och det är inte för att jag inte fick pengar utan för vad de representerar.

Vårt barn
Det enda jag önskade mig av mina föräldrar till bebisen var att min far skulle göra en spjälsäng i oljad ek med standard bäddmåtten 60x120. Det viktigaste var att det skulle vara bättmått 60x120.

Efter många om och men var sängen färdig, efter att jag ringt och gråtit och undrat om jag skulle gå och köpa en istället eftersom det verkade vara så jobbigt. Fick några bilder på mail och det såg fint ut. Frågade om bäddmåtten för säkerhets skull, men så många gånger som jag sagt "bäddmått 60x120" så kunde det ju inte annat än stämma.

Det visade sig att han gjort yttermåtten 60x120. Jag blev så besviken, tårarna sprutade, nu passade inte spjälskyddet, det fanna ingen madrass som passade, inga sängkläder, det var fel, jag ville inte ha den, inte så. Inte en endaste gång bad han om ursäckt och erkännde att han hade gjort fel och inte en endaste gång erbjöd han sig att fixa till det. Istället fick jag höra att jag måste ha sagt fel, att det kunde ju inte vara så fartligt och att det var ju synd att jag inte ville ha denna fin säng som jag faktiskt bett om.

Men jag hade ju inte bett om detta, jag hade bett om en säng med bäddmått 60x120. Det enda jag bad om det fick jag inte och inget annat heller för den delen.

Mitt bröllop
När jag väl gifte mig så blev det borgerligt med endast två vänner som sällskap, jag var gravid, ville gifta mig innan bebisen kom och faktiskt få gifta mig för min skull och inte för någon annans. Det godkänndes inte! Mina kusiner som hade "riktiga" bröllop fick 5000:- var när de gifte sig, jag fick ett blombud med en anklagelse. Ganska så lite med tanke på att jag egentligen var lovad ett bröllop, pappa skulle ju så klart betala om hans döttrar gifte sig.

Vi hade först tänkt ha ett "riktigt" bröllop men det blev bara för jobbigt. Bland annat att jag tillslut var tvungen att fråga om de hade tänkt bidra med något och fick svaret att de skulle fundera på det och ev hur mycket. Visst vi skulle få pengar men långtifrån ett helt bröllop. Det gjorde ont när jag insåg att det bara hade varit tomma ord, både om betalningen av bröllopet och bidraget, för vi fick såklart inget när vi gifte oss som vi gjorde.

Pucko-Mick
Jag hade en pojkvän (PM) som misshandlade mig, eller ja, han lyfte upp mig och snörde in mig i väggen, fick lätt hjärnskakning och fina blåmärken. Ringde hem och grät hysteriskt, var rädd, hade ont och var rädd! Minns bara att de sa nåt i stil med att det var väl inte så farligt, när jag skrek att han hade lyft upp mig och kastat in mig i väggen, så frågade de vad jag ville? Ville jag att de skulle komma upp, att de skulle ringa någon, eller bättre hade jag inte någon kompis som jag kunde ringa? Jag ville ha föräldrar var instikt skulle ha varit att kasta sig i bilen och ta hand om sitt barn att stå för "...om någonsin gjorde oss illa" som vår far brukade säga. Jag ville att de skulle ta hand om mig och vilja göra det. Jag ringde en kompis sen.

Men min far kom faktiskt upp och hjälpte mig flytta, då toppade han det hela med att går fram till PM, lägga handen på hans axel och fråga hur han mådde. Jag förstår att PM inte tyckte det var så farligt, inte ens mina föräldrar verkade ju tycka det, jag fick väl skylla mig själv och så farligt var det väl inte. Tror faktiskt att något dog inom mig där och då.

Kickoff - helgen
När jag var 10 kanske så var mina föräldrar och jag inbjudna till en typ av kickoff, det var flera speciellt inbjudna från olika förtag, vi var på en typ av hotellanläggning. På kvällen var det middag och sen var dom vuxna och roade sig medans barnen fick vara på ett hotellrum och se på film.

Sonen till värdparet var ca 15 år, ganska så tjock och stor, definitivt större och starkare än mig. Han fick för sig att det skulle var kul att tafsa på mig. Han gjorde utfall mot mig, fick ner handen innanför min tröja och försökte ta mig på brösten, om och om ingen. Jag försvarde mig så gott det gick, försökte få honom att sluta, undrade varför ingen av de andra hjälpte mig, var rädd och visste inte vad jag skulle göra. Tillslut gav han upp när jag hotade med att gå därigfrån så fort jag kunde.

Jag visste ju att det han gjort var fel, så jag berättade senare för min mamma vad som hänt, hon sa nåt i stil med att det var ju inte så farligt. Och nästa dag var jag tvungen att gå och ta han och hans familj i hand och tacka för helgen. Där lärde jag mig att det var viktigare för mina föräldrar att le och låssas som ingenting än att ställa upp för sin dotter.


Jag kommer aldrig att bli som mina föräldrar och jag är stolt över att de aldrig kommer att få komma i närheten av mina barn.

Less

Är less på det mesta just nu, är trött och seg.
Visst har jag bra stunder, fina stunder, stunder när jag skrattar.
MEN jag är less!

Less på att ena stunden var som en duracellkanin
för att i nästa inte orka något och somna sittandes.
Less på att inte orka leka med barnen.
Less på att inte kunna samla tankarna.
Less på ha ont i kroppen.
Less på att komma ihåg att ta medicin.
Less på att blir dåligt bemött i affärer.
Less på ha ångest över att åka buss.
Less på att jag inte är fit och vältränad längre.
Less på vardagliga saker som att mina linser inte kommit än.
Less på att jag stör maken hela tiden för att inte vara så less hela tiden.
Less på att jag bara tjatar om hur less jag är.

Funderationer 2.0

Har precis surfat runt på lite olika bloggar och inser att jag kanske inte alltid är så öppen som jag tror här på bloggen. Vad håller mig tillbaka?

Svar: den duktiga irriterande lilla flickan.

Varför ska jag inte kunna skriva om hur arg, besviken och ledsen jag är på vissa människor?

Svar: för att jag inte vill verka bitter. vill vara stark och duktig.

Fy, fan viket skit! Och nu svär jag också, oj, oj.

Nä men allvarligt, jag ska sluta låtsas att jag inte är arg och bitter, för det är jag.

Sen om det är mig det är fel på för att jag alltid blir sviken och besviken eller om det är andra eller om det bara är så att jag drar till mig fel människor, det för jag väl försöka reda ut en annan dag.

Från sömnbrist till lycka

Sitter här igen, kan inte sova...
Sömnen hade just börjat ordna sig,
det var en lögn.

Mår ändå hyfsat,
säkert tack vare mina piller.
Ändå så bräcklig, en felsväng
och avåkning i 120.

Har tjock, sladdrig och randig mage,
hängtuttar och för små kläder.
Nojar över framtiden,
hälsa, jobb och pengar.

Är ändå, konstig nog lycklig.
Två skrikande, trotsiga, snoriga, underbara ungar.
En överarbetad, glömsk, klumpig, fantastisk make.
Galet generösa svärföräldrar.
Ja, jag har tur jag!