Jag vill inte

vara såhär! Vill inte vara sjuk.

Varje dag är en kamp, mot minnena, känslorna och impulserna.
Att hitta balansen mellan acceptans och tillfrisknande är en balansgång så fin att jag ständigt trillar. Känslan av misslyckande vill inte släppa taget om mig, rädslan för att leva gör sig ständigt påmind, viljan att inte vilja leva såhär är så stark ibland att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Men jag lever och det får vara nog för nu. En annan dag ska jag vara frisk.

Kärringar är inte min grej!

Igår när jag cyklade in till stan så höll jag på att bli klippt av en bil, som kördes av en kärring. Skulle över ett övergångsställe där trafikljusen var avstängda pga vägarbete. Jag kollade trafiken och cyklade, eftersom det var "min tur". Såg att bilen kom och förstod att den skulle svänga eftersom det inte fanns någon annan väg att köra. Kände väl på mig att det skulle kunna gå tokigt, så jag kollade mot bilen och ser att kärringen tittar ner när hon tar kuran, i för hög hastighet dessutom. Hon hann precis se mig men inte reagera, jag var påväg att bromsa för att ta den höga trottoar kanten, men trampar på när jag ser henne. TUR det! hinner precis över och känner vinddraget bakom mig. Hade jag varit någon sekund långsammare, eller inte tittat dit så hade jag blivit påkörd.

Jäkla kärring, om man inte kan köra bättre än sådär ska man inte ha körkort!

Vänta-barn-effekt?

Kan inte låta bli att undra om det plötsligt är så att var och varannan har gått och blivt bipolära, är är bipolär det nya "utbränd"?

Sen jag fick min diagnos så ser jag artiklar och rubriker om bipolär och andra som också visat sig vara det. Vi har alla ungefär samma historia, upprepade depressioner, plötsliga, kraftiga svängningar och lite till. Samtidigt uppplever jag att det är ganska flummigt, även om det är fint definerat i typ 1 och typ 2, så kan man vara på så många olika sätt och ha så många symptom att det nästan alla skulle kunna vara mer eller mindre bipolär.

Eller är det så att detta är en utveckling av depression? Är det kanske bara en bekväm diagnos för läkarna att ställa? Eller är det som vänta-barn-effekten, man ser bebisar, gravidmagar och barnvagnar överallt just för att man själv är mitt uppe i det?

Utmaning antagen

Antar Sindarins utmaning och delger er lite underliga fakta om mig, haha.

• Jag ville bli stridspilot när jag var yngre men insåg att jag var för kort...
• Har små fötter men kan ändå ha skor från stl. 33-37
• Ville ha hund när jag var liten, men fick ha fiskar istället. Min favorit var en missbildad guppy som jag begravde under en sten, resten spolades ner i toan, ev var inte alla döda... är inte så odjurvänlig längre.
• Har ganska lätt för att härma dialekter och gör det gärna när jag är onykter. Fast min favorit är ändå asiatiska, jag härmar typ japanska, som jag tycker det låter och är allmänt dryg.
• Anser att majoriteten av alla andra bilister är idioter som jag skriker högt på när jag kör, för själv är jag ju världens bästa chaufför!
• Älskar "So you think you can dance" och gråter när det är riktigt bra auditions, för jag skulle så gärna vilja kunna dansa sådär. Hade satsat på dansen om jag varit yngre.
• Jag trodde verkligen att det skulle dyka upp en kille i kostym på min 25-års dag och säga att jag eg var dotter till typ Hyundais grundare och att jag hade ärvt hela härligheten. När det inte hände så satade jag på min 30-års dag, det hände inte heller, så nu hoppas jag på 40.
• Jo just ja, har ganska livlig fantasi och är rätt barnslig :).

Tja det var lite knasiga fakta om mig, vill någon anta utmaningen så vore det roligt.

Mina fina, underbara söner

Det är skit att ens barn inte kan stryka en på armen utan att man vill hoppa ur skinnet. Skit att inte orka busa, leka och kramas. Skit att måsta förklara att mamma är sjuk och inte orkar.

Trots allt detta älskar Isaac mig, plockar blommar till mig och säger att jag är hans kompis. Lucas ler nästan alltid när han ser mig och sträcker upp sin knubbiga små armar. Jag får pussar, kramar och gränslös kärlek. Vad har jag gjort för att förtjäna dessa fantastiska, underbara pojkar?

Hur som helst är det coolt att äntligen kunna uppskatta det jag faktiskt har.

Kropp och knopp

Hänger inte riktigt ihop än.
Luras att tro att jag är bättre än jag faktiskt är.
Knoppen vill så mycket, kroppen protesterar.
Bakslaget kommer som ett brev på posten.
Smärtan river i kroppen, tårarna strömmar.
Skriker ut ångesten.

Gustav är där.
Håller om.
Tröstar.
Tar emot mig när jag faller.
Saktar blir det lättare att andas.

Hämndlysten

När jag städar, bakar, lagar mat eller gör något annat då tankarna får fritt spelutrymme så kommer jag på mig själv med att funder på olika hämndaktioner. Dock finns det en röd tråd med alla, de förutsätter att jag har sjukt snuskigt med pengar.

Är faktiskt inte alls lika långsint längre, men uppenbart gillar jag tanken på hämnd. Nu talar vi inte om små strunt-hämnder, nä, jag har allt bättre fantasi än så. Men tyvärr kan jag inte avslöja något här, mina planer håller jag för mig själv och slipar på i hemlighet.

Så kontentan är att om jag hade sjukt snuskigt med pengar så skulle jag alltså satsa på att hämnas, ja jäklar i min låda om jag skulle få stålars, MOHAHAHA.

Tom i bollen

Vädret är trist
är trött
har ont i magen
Gustav är på jobbet
Lucas är rabiat
Så jag är helt tom i bollen idag.

Läkarbesök

Var till min läkare på vc idag, det gick bra, men jag har alltid ångest innan. Nu blev jag fortsatt sjukskriven och hon ifrågasatte det inte på något sätt, men det känns ju som att jag ber om att bli det. Som att jag är lat och maskar, även fast jag vet att jag måste få tid på mig att läka.

Enda kruxet med att må bättre och bättre är att när jag har en sämre dag, blir jag så väldigt ledsen och beviken. Ska det aldrig få bli bra? Nu vet jag ju att det blir bättre, men det är fortfarande en kamp, det är väl det jag måste komma ihåg.

Känner att jag stänger in mig just nu, fokuserar på mina närmaste och på att landa i det här nya. Antar att det också är något som jag måste låta få ta den tid det tar.

Sen den bästa nyheten av allt: Anneli Stenberg, den dotter som mina föräldrar hade, hon finns inte mer! Hurra!